Vi fick mångfalden där religion är på allvar för religiösa

Låt mig börja med att klargöra vad jag inte skriver i den här texten, ens mellan eller bakom raderna: 

Religion får aldrig, lika lite som politik eller andra verklighetsuppfattningar, motivera våld som metod. Att missionera med våld ska alltid vara förbjudet. Grupper som gör det eller stöder våld som metod likaså. Med ”våld” menas handlingar som hotar, skadar, eller uppmanar till att skada, andra människors liv eller egendom. Upprördhet berättigar aldrig våld, inte ens om upprördheten kan förstås och även vara värd sympati. 

Demokratiska rättsstater ska inte heller ändra sina grundlagar på grund av våld eller hot om våld, eftersom det undergräver de värderingar som gör den demokratiska rättsstaten möjlig. Rättsstaten bygger just på icke-våld som problemlösningsmetod. Yttrandefrihet betyder också ansvar för egna yttranden och acceptans av att andra får yttra sådant jag ogillar, utan att kunna kräva att staten tystar dem jag ogillar. 

Nu till det jag vill ha sagt: 

Politiken kan lära av tidigare misstag och läggas om ifall en majoritet vill det. Men den kan inte göra något som har gjorts ogjort. Den har att hantera verkligheten som den är. 

Genom medvetna politiska beslut är Sverige i dag ett mångkulturellt samhälle. Med bred politisk enighet etablerades på tidigt 1970-tal en ny integrationspolitik. Till skillnad från idén om assimilering byggde den på föreställningen att en blandning mellan inhemska och utifrån kommande seder, bruk och föreställningar alltid skulle vara bättre än de delar som blandades. 

När denna politik fick genomslag hade Sverige med dess kulturella och sociala väv blivit världens mest sekulariserade land. Också det till följd av en medveten politik för att förändra familjestrukturer och styra skola och statskyrka. I botten fanns en marxistiskt inspirerad tanke om att när den materiella välståndsnivån steg, skulle religion inte längre behövas. Från höger fylldes på med marknadslogik i stället för moral; allt är valfritt, och det som väljs fritt måste alltid anses bra, bara för att det är fritt valt. 

Det utifrån kommande – antitesen, som enligt integrationspolitik och multikulturalism skulle bidra till en bättre syntes – visade sig nu bygga på helt andra föreställningar. Precis som öppet förutsagts i propositioner och riksdagsprotokoll, om än teoretiskt och abstrakt. De föreställningar som kom in byggde betydligt mer på klassisk religion än på marxism och nyliberalism: islam, förstås, men också katolsk och ortodox kristendom. 

Koranbränningarna med följdreaktioner och debatter om yttrandefrihetens gränser och distinktioner har visat det med övertydlighet. Om det inte insetts eller erkänts tidigare, står det nu klart att vi är ganska många religiösa i Sverige, om än av olika slag, för vilka religion är på allvar. Det är liksom därför vi är religiösa.  

En religiös tro ger svar på många av de frågor som den progressiva eller nyliberala människan förgäves letar efter i politiken, valfriheten, tekniken eller hos den certifierade coachen. Nämligen om målet och meningen med livet. En religiös tro ger dessutom på köpet, som konsekvens av målet och meningen, en tydlig riktning åt viljan, det vill säga en etik. Både meningen och etiken har allmängiltiga anspråk.  

Varje religiöst grundat synsätt är förstås inte bra. Deras allmängiltighet får också bara förkunnas med argument och goda exempel, aldrig med tvång. Men de finns där och spelar en stor roll för många, även om de inte basuneras ut överallt. De kan lika lite avdelas för den egna kammaren som exempelvis HBTQ-aktivism eller kamp mot rasism. 

Religiös tro är personlig men aldrig privat. 

Vår offentlighet skulle må bra av att gå från dagens blandning av beklagan, blame-game och chock över att religionen inte dör ut – varken med Försäkringskassan, F-skattsedeln eller regnbågsflaggan på kommunhuset – till att i stället försöka leva med den mångfald som politiken länge ville ha. 

Ska vi göra det bästa av det projekt som politiken startade kan utgångspunkten aldrig vara att en grupp människor påtvingas en annan identitet, religiös eller sekulär, uppifrån. En framgångsrik strategi för att samtala om förträffligheten i det egna och det bristfälliga i det andra kan aldrig vara provokation eller narcissism; inte hos gatuprotestanter, men faktiskt inte heller hos konstnärer. 

Hur paradoxalt det än låter, måste mångfaldens samhälle söka och bygga på det som är enheten bortom identiteter, förebilder, åsikter och trosföreställningar. Vad det verkligen betyder att vara människa och att tänka, bortom alla identiteter, kan vara en bra första fråga. Vad som då är det gemensamma goda, kan vara en bra följdfråga. 

Därifrån får vi bena ut vem som bör göra vad – staten, civilsamhället och enskilda – liksom hur och när. 

***

Läs även: Det här utmärker en god person

Läs även: Hur tolerans blev påtvingad sympati