Vi håller på att anpassa oss till pidginsvenska
Ett par generationer ungdomar har tillåtits passera skolsystemet utan att tala korrekt svenska.
Toppbild: TT
Osman Yusuf Kenadid satt för hundra år sedan i Hobyo vid Indiska oceanen och konstruerade ett somaliskt skriftspråk och så framgångsrik blev han att skrivmaskiner med de nya tecknen tillverkades, böcker trycktes och osmani togs upp som ett tredje alternativ när parlamentet 1972 skulle rösta om vilka bokstäver som skulle bli standard i Somalia.
Där segrade det latinska alfabetet till sist över det arabiska och skrivmaskinerna med osmani-tangenter ställdes undan i dammiga skåp och blev dyrgripar för samlarna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den gamle mannen från Hobyo var poet. Hans son blev museichef i Mogadishu och sedan chef för kulturdepartementet, och hans sonson sedermera ordförande i en somalisk förening i Malmö. Hemma hos den senare tittar jag på fantastiska svartvita foton av prudentliga tågkonduktörer, vitklädda laboratorietekniker och flickor och pojkar tillsammans i kortbyxor och korta kjolar framför Montessoriskolan i huvudstaden – allt sådant numera söndersprängt tillsammans med skrivmaskiner och museer och departement.
Det fanns en annan poäng med språkreformerna under landets korta parlamentariska period, efter kolonialismen, före inbördeskriget. Ett gemensamt talspråk, en rikssomaliska, skulle främjas genom radions utbyggnad. Alla skulle kunna förstå varandra; det var ett riktigt integrationsprojekt även om det ordet inte fanns på somaliska (eller osmani).
Osökt tänker jag på hur det nuförtiden kan låta i svensk radio och på svenska gator och i svenska skolor.
De flesta som utgjuter sig om språkets degeneration får höra att de är fossiler och att det finns många sätt att tala svenska. Inkallade språkforskare svarar att det inte har någon betydelse om man kan skilja på subjektsformen de och objektsformen dem, men att det är jätteviktigt att lära sig nya pronomen som hen, ett ord som inte låter sig böjas utan att det låter stumt och tillkämpat.
Men vad talar emot att värna ett gemensamt språk som alla innanför landets gränser förstår och förmår tala?
Någon gång varje år dyker det upp en alarmistisk artikel om att flera av världens kanske sextusen olika språk är hotade eftersom det bara finns elva åldringar kvar som behärskar dem. Betydande insatser görs för att gjuta nytt liv i småspråken genom skolundervisning och kulturellt peptalk. Ett förlorat språk är ett förlorat bibliotek, brukar det sägas. Horisonter krymper, världen förlorar färg. Vissa erfarenheter kan bara leva vidare om språket också gör det, hur litet och isolerat det än är. När orden är borta kommer de aldrig tillbaka.
Fast svenskan verkar vara fritt villebråd.
Ett par generationer ungdomar har tillåtits passera skolsystemet utan att tala korrekt svenska. För femton år sedan kunde Morgan Johansson säga att krav på svenskkunskaper för medborgarskap var en magnet för främlingsfientliga väljare. Hur konsekvenserna av denna nedlåtande inställning ser ut behöver vi inte tjata om, vi har dem över allt i vardagen.
Jag anställdes på lokalradion på 1980-talet, på den tiden man åkte hem till människor med rullbandspelare i stället för att sitta och skratta i studion och ringa dem på mobilen. Alla nya reportrar fick träffa en talpedagog från stadens stora teater; vi gjorde andningsövningar, vibrerade med stämband och gomsegel, tränade på att tala övertydligt.
I riksradioprogrammen fanns fördomar mot dialekter, men de försvann med lokalradion. Grundidén var att alla pratade svenska som kunde begripas. Detta kan i dag låta avlägset och det var strax innan mångfaldsentreprenörerna slog klorna i public service och nya grupper skulle lockas med staccatoartikulation och felaktig ordföljd.
Vi håller på att anpassa oss till pidginsvenska på samma sätt som vi vänjer oss vid att snöröjningen upphört, skolan gått i konkurs och tågen stannat på grund av att folk springer på spåren.
Själv har jag slutat lyssna på radioprogram, där människor kommer till bukt med problem och aldrig förstår skillnaden mellan innan och före.
Där Osman Yusuf Kenadid satt och blickade ut över oceanen hoppades han säkert att alla somalier en vacker dag skulle bli diktare. Så blev det ju inte riktigt. I Malmö möter jag en disig dag en grånad petroleumgeolog från Somalia, utbildad i Rom och sedan verksam i hemlandet tills inbördeskriget bröt ut. Om läget där nere säger han lakoniskt:
”Demokrati innebär majoritetsstyre och det stämmer om mitt land: majoriteten kan varken läsa eller skriva.”
***
Läs även: Livet ska inte levas genom appar
