Vi har satt punkt för decennier av kontraproduktiv politik
Idealet som närdes när minoriteten var liten har fått ödesdigra konsekvenser.
Toppbild: TT
Länge var det självklart att den som kom till Sverige också skulle bli svensk – i bemärkelsen assimilerad. Men under 1960-talet och de decennier som följde fram tills relativt nyligen, byttes assimilationen mot ett mångkulturellt ideal. För denna utveckling var inte minst de balter som flytt undan den sovjetiska ockupationen av hemländerna, liksom judarna som flytt eller överlevt Förintelsen, viktiga. Bland dessa flyktinggrupper fanns ett nästintill existentiellt behov, rentav en stark plikt, att så långt som möjligt hålla den egna kulturen vid liv i det nya landet – assimileringen sågs snarare som en slags underkastelse.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till en början var såväl socialdemokrater som liberaler skeptiska till den nya tidens ideal. Med tiden blev inte minst Olof Palme (S) en hängiven förespråkare av idéen om det mångkulturella samhället och de ”annorlunda svenskarnas” rätt att förbli annorlunda. Under 1970-talet svängde pendeln helt och migrantens rätt till den egna kulturen överordnades idealet om anpassning.
År 1965 sände radion den nyblivne kommunikationsministern Olof Palme tal ”Vi och utlänningarna” i vilket han bland annat framhöll: ”Till det nya måste de försöka anpassa sig, och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att försöka värna om sin egenart, samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap vi byggt upp här i landet. De kommer att vara annorlunda svenskar.”
Palme var vidare av uppfattningen att den nya minoriteten tillförde Sverige berikande värden, liksom att den nya tiden ställde krav på en ömsesidig anpassning mellan majoritetsbefolkningen och dem som invandrat. Palme var visserligen av uppfattningen att den svenska homogeniteten hade tjänat byggandet av folkhemmet väl, men att tiderna hade förändrats. De äldre, ledande Socialdemokraterna, inte minst statsminister Tage Erlander själv, uppfattade snarare att den svenska homogeniteten inte enbart var en förutsättning för uppförandet av folkhemmet, utan i allra högsta grad en avgörande komponent för dess fortlevnad.
Det är, också på detta område, fascinerande att betrakta hur Sverige gick från att vara ett ledande land inom vetenskaplig rasism, till att gå i bräschen för det mångkulturella idealet i Europa, till att numera åter betona betydelsen av funktionell anpassning, som ju sig mer liknar assimilation än mångkultur.
Ett tecken i tiden är regeringens förslag om att det statliga stödet till etniska föreningar ska slopas. Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) skrev nyligen att ”Civilsamhällets insatser spelar en viktig roll för att förhindra att utanförskap går i arv. Samhället ska inte uppmuntra till etnisk segregation, utan till integration”. I dagsläget finns 43 etniska organisationer som tillsammans erhåller knappt 19 miljoner kronor i stöd. De indragna resurserna ska i stället gå till satsningar på språkinlärning och kartläggning av barns språkkunskaper.
Och därmed får cirkeln, sent omsider, anses sluten. De ideal som närdes när minoriteten var liten har visat sig få ödesdigra konsekvenser när minoriteten blivit stor och därtill en källa till svårlösta problem, kopplade till kriminalitet och såväl ekonomiskt som mentalt utanförskap. När Pehrson skriver ”integration” menar han ”assimilation” – vilket i sig är ett paradigmskifte som sätter punkt för decennier av kontraproduktiv politik, som lagt grunden för de problem som Sverige nu brottas med.
***
Läs även: Det finns inget kvar att försköna
