Vi kanske inte vet allt

Den debatt som följde på ärkebiskop Martin Modéus framträdande i SVT-programmet 30 minuter i mitten av december pågick till en bra bit in i januari – rätt länge för att vara vilken kulturdebatt som helst, men kanske särskilt en som handlar om solnedgångens grad av mystik. Men så drevs den också inte bara av kyrkohistoriker Joel Halldorf, ett vandrande existentiellt samtal i sig, utan också av såväl strikt ateistiska frikyrkoavhoppare som balanserade fysiker och en och annan präst.  

En av de mer hårdföra debattörerna var Sydsvenskans Mattias Oscarsson, som till exempel menade att religionen som bäst kan erbjuda människan en snuttefilt: ”Men den ger inte några svar, eftersom dessa svar ej går att verifiera.” Men, menade Oscarsson, ”religion kan vara en tröst, som sagt. Ett rättesnöre. En livsåskådning. Eller en livslögn.” 

Redan tidigare hade emellertid en universitetslektor i fysik trätt fram som en förnuftets röst för att korrigera Modéus påstående att solnedgången skulle kunna räknas till ett av tillvarons mysterier: ”Att det blir mörkt när vi tittar bort från solen och ljust när vi tittar mot solen tycker jag känns väldigt naturligt”, menade han. 

Kanske är det ändå värt att påminna sig att förnuftets röst i detta fall kommer från en företrädare för det skrå som insisterar på att saker och ting kan befinna sig på två ställen samtidigt, stå i ögonblicklig kontakt över godtyckligt stora avstånd och till och med att framtiden i bokstavlig mening kan skapa det förflutna. Vad gäller den nedåtgående solen är den inte bara direkt beroende av atomernas kvantmekaniska ambivalens för sin förbränning, utan den är dessutom en himlakropp i ett universum i vilket vi enbart är klara över identiteten hos omkring fem procent av allt stoff: Resten består av så kallad mörk materia och mörk energi, om vilka, som namnen antyder, vi känner till mycket lite. Allt sammantaget kunde väl till och med en fysiklektor från Umeå knäppa upp en knapp och vidgå att detta kan vara värt att kallas ett mysterium också i strikt vetenskaplig mening? 

Dessutom är inte ens lektorn och hans institutionskollegor fria från ovederhäftighetens skuld, åtminstone inte om man ska tro Sabine Hossenfelder, även hon fysiker till yrket, som i sin nyutkomna Existentiell fysik påpekar att den moderna fysiken under de senaste decennierna i allt större utsträckning har kommit att närma sig mystiken: Exempel utgör, menar Hossenfelder, flertalet av kosmologins hypoteser om universums begynnelse, försöken att ta reda på varför naturkonstanterna har de värden de har, samt teorier som går ut på att det finns parallella universum som inte går att observera: ”Det här är inte vetenskap. Det är religion i vetenskaplig förklädnad under en matematisk täckmantel.” 

Och dessutom kan man undra, vilket Svenska Evangeliska Alliansens Jacob Rudenstrand också gjorde i en text i UNT: Varför var det just ärkebiskopens syn på solnedgången som väckte sådan uppståndelse? Varför inte, exempelvis, hans resonemang om gott och ont apropå situationen i Israel och Gaza? Gott och ont är ju också de, som Rudenstrand påpekade, i grunden värdeladdade och därmed godtyckliga begrepp i samma icke-verifierbara sfär som till exempel Gud?  

Svaret på detta har nog bäst formulerats av filosofen Benjamin Lipscomb, som i boken Oxfordkvartetten från häromåret introducerar begreppet ”Dawkins sublima”, utifrån ett citat av biologen och religionskritikern Richard Dawkins: ”Man frågar mig: Hur står du ut med att leva om allting är så kallt, tomt och meningslöst. Ja, alltså, rent akademiskt tror jag att det förhåller sig så – men det betyder inte att man kan leva sitt liv på det sättet.” Eller, som den Nobelprisbelönta fysikern Steven Weinberg uttryckt det: ”Ju bättre vi lär oss förstå världsalltet, desto meningslösare verkar det.” Ändå kan strävan att förstå verkligheten vetenskapligt vara det som lyfter människolivet ”en aning ovanför farsens plan till något som har värdigheten av en tragedi”. Som Lipscomb summerar det: Begrepp som mod och värdighet saknar ur vetenskapens perspektiv helt mening – men det är modigt och väldigt att tänka kritiskt.  

Och på samma sätt orkar inte ens den mest hårdföra fysiker uppenbarligen ifrågasätta vederhäftigheten i begreppet ondska, när det appliceras på otaliga slaktade civila. Huruvida vi envisas med att knyta liknande värden till något vi kallar Gud kan då kanske faktiskt spela mindre roll. 

***

Läs även: SVT ställde helt fel fråga

Läs även: Intelligens är en underskattad vetenskap