Vi lägger för lite pengar på infrastrukturen

Vad har ekonomerna Stefan Carlén, Assar Lindbeck, Lars Calmfors, Åsa-Pia Järliden Bergström, Cecilia Hermansson och Laura Hartman gemensamt med mig och S-föreningen Reformisterna? Den självklara ståndpunkten att den svenska staten borde ha lånefinansierat investeringar i samhällsnyttig infrastruktur för länge sedan. 

Järnvägen i synnerhet, men också vägunderhåll, VA-system och samhällsfastigheter är infrastruktur som på olika sätt har eftersatts i Sverige. Inte på något oerhört sätt, men tillräckligt allvarligt för att ha skadat vår samhällsekonomi och livskvaliteten framöver. Uppförsbacken i klimatomställningen har blivit brantare än nödvändigt. Det har naturligtvis både nyinvesterats och underhållits, men inte tillräckligt. Riksdag och regering har nämligen tvingat sig själva till att varje år välja mellan utgifter för välfärdens löpande drift och långsiktiga investeringar i infrastrukturen. På ett ekonomisk helt omotiverat sätt.   

Det ramverk för finanspolitiken som etablerades efter 90-talskrisen med ett av riksdagen fastslaget mål för den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande (”överskottsmål”) borde ha reviderats mer genomgripande för ett decennium sedan. Då hade ekonomer som nu inte lever redan kritiserat det överdrivna sparandet sönder och samman. I själva verket är det nu tio år sedan gräddan av svenska akademiska ekonomer torgförde uppfattningen att överskottsmålet borde skrotas.  

Men det politiska taktiserandet vann över kunskap och rimlighet. Orimligast av alla har Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson varit. Oscar Sjöstedt reserverade sig mot sänkningen av överskottsmålet från en till en tredjedels procent senast det begav sig. Ekonomisk-politisk idioti som belönats med regeringskontroll. Möjligheten att ställa ut femtioåriga statsobligationer till i princip nollränta och finansiering av till exempel ett järnvägslyft förspilldes. Mitt parti, Socialdemokraterna, kan inte heller svära sig fria från ansvar i frågan. Det behövs inte heller. Man får ha haft fel.  

Varför har det blivit så här? Alldeles för få har vågat säga som det är och alldeles för få har orkat ta strid med de mångas missuppfattningar av hur de ekonomiska sambanden ser ut. Starka grupper har givetvis kortsiktigt gynnats av relativt modesta offentliga investeringar och extremt lågt utbud av svenska statsobligationer och därmed extraordinärt låga räntor. Andra vill verkligen inte att järnvägen ska ta en större del av transportarbetet och uppskattar evig bostadsbrist. Men jag tror faktiskt att det är en bredare fråga om ”hegemoni” och vad som uppfattats som ”sunt förnuft” som stått i vägen för den omprövning som till och med ramverkets upphovsman Per Molander sedan flera år förordar.  

Pandemin var en möjlighet som delvis förspilldes. Det gavs ett utmärkt tillfälle att med överväldigande internationell evidens i ryggen förklara att krisåtgärder kunde genomföras av stater med mångdubbel bruttoskuldsättning jämförd med Sveriges. Men i stället för kraftfulla uppmaningar till omprövning fick vi uppenbart vilseledande retorik om att ”vi” kunde sätta in kraftfulla åtgärder för att vi hade ”ladorna fulla”. Det var helt enkelt inte ens i närheten av sant.  

Nu kör exempelvis USA, Tyskland och Brasilien på med stora nya infrastrukturpaket. I Sverige säger vi för tillfället mest i stället nej till de stora framtidssatsningarna, först med stopp för nya stambanor och nu senast med käppar i hjulet för havsbaserad vindkraft. Vi gör det helt i onödan. 

Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning.

***

Läs även: Är den svenska yttrandefriheten hotad?

Läs även: Vad kan vi lära av Finland