Vi lever i blajsvenskans tidevarv
När ska språket börja betyda något igen?
Toppbild: TT
Ute är skärmslavar och paddbarn.
Inne är upprensning i läroplanerna och skärmfri förskola. Liberalernas Lotta E och Johan P viftar med penna och papper och tre miljoner riktiga böcker som är på väg in i svensk skola. Utbildningsminister Mats P hakar på och kritiserar att små barn tvingas skriva digitala prov för att det saknar förankring i hjärnforskning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så de illitterata och svajpande bildmonstrens tid är förbi.
Håller det svenska språket på att få en renässans?
Tveksamt. I alla fall om man menar i betydelsen en större respekt för språket.
Dödsolyckan på Gröna Lund gav upphov till en rad obegripligheter: ”Vi skulle aldrig öppna en attraktion om vi inte är trygga med säkerheten”.
Men… förstår inte informationschefen att meddelandet betyder att ledningen på Gröna Lund öppet och frivilligt berättar att den inte har någon som helst kontroll över säkerhetsläget? Eftersom olyckan bevisligen har inträffat. Hennes kommentar: ”Det ska inte få hända” är av samma skäl precis lika illavarslande.
Eller VD:s: ”Vi har ett gediget säkerhetsarbete som jag i grunden känner mig trygg med.” Hur är det möjligt när det som hänt visar på vikten av att inte känna sig trygg med ”säkerhetsarbetet”?
Det svenska språkets mest lustfyllda kritikord alla kategorier är ”språkpolis”. Den som kallar någon annan för språkpolis, förutsätter den egna fina förmågan att avläsa vad andra menar också när de är uppenbart obegripliga, eller helt enkelt påstår något felaktigt. Ungefär som språkpolisjägaren vore någon sorts svenskans Wittgenstein.
I bakgrunden finns inte Wittgenstein utan Postverkets kampanj från slutet av (det deprimerande) sjuttiotalet. Kampanjen löd: ”Skriv som du talar.” ”Alla” skulle hjälpas åt att bekämpa ”krångelsvenskan”. Tanken var: ”Posten vill lära dig använda ditt eget språk och uppmuntra dig att våga skriva personligt såväl privat som till myndigheter och företag. Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt, det viktigaste är att du får sagt det du vill.”
Språket som någon sorts egenterapi…
Eftersom språk inte är en privatangelägenhet gick det som det gick med Postverkets kampanj och nu lever vi i blajsvenskans tidevarv. Vi ska inte ens gå in på den radda illa skrivna texter som numera lämnar TT, Tidningarnas telegrambyrå som fyller hundra år i år. Där säger VD:n: ”Trovärdighet är ett nyckelord för oss på TT”. Ja, men vad betyder det?
Sättet att öva sig på språklig klarhet är att läsa bra texter. Ja, bra texter.
Då måste vi ta oss över till litteraturkanon.
I Tidöavtalet kallas litteraturkanon för läslista. Lite nyspråk på det kanske, men ok. Ska utbildnings- eller skolministern bli först på bollen? Eller kanske kulturministern?
Nej, tillsätt ingen kommission. Tillsätt en ansvarig som ser till att läslistan hamnar på bordet.
Det finns alltid de som säger att en kanon har vi redan, eller att ingen blir bättre av att läsa Jan Guillous Ondskan eller något om lärarnas frihet.
Eftersom vi vet det på förhand kan vi hoppa över att… vi såg det inte komma. Vi såg det komma och vi bedömde invändningarna som mindre viktiga, än målet att sprida förmågan att inte bara använda det svenska språket utan att skickligt använda svenska språket.
Tidöavtalet: Alla elever ska få läsa både svenska och internationella skönlitterära klassiker. Ett uppdrag ges att föreslå ändringar av kursplanerna med syftet att låta läsning och läsförståelse av litterära texter få större plats i skolan samt att utveckla elevens läsförståelse. Som ett stöd i detta bör det tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Läslistorna ska tas fram av en fristående expertgrupp med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens.
Till sist, en kokosboll är chokladöverdraget äggviteskum. Det kallas helt glatt i vissa delar av landet för – gräddbulle.
Är det inte dags att sluta prata som man, inte, tänker?
***
