Vi måste börja om på nytt
Missnöjet med det svenska samhällets utveckling tränger in i alla skrymslen.
Toppbild: TT
Det goda med upprördheten över koranbränningarna är att den har förtydligat hur ett av miljontals människor omhuldat alternativ till demokratin kan se ut. Om någon mot förmodan tidigare trott på mullornas HR-språk är det inte längre möjligt: detta handlar inte om fredens religion utan om underkastelse.
Ett gigantiskt reformationsarbete väntar därför de troende.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och hos oss, då? Missnöjet med det svenska samhällets utveckling tränger in i alla skrymslen, i samtliga politiska läger, och glädjen över att Sverige inte är som Irak släpps sällan fram. Alla klagar med en känsla av att vår bästa tid var förr.
Borde även vi göra om allting från grunden?
Länge sade sig demokratierna vilja sprida upplysning till sämre belysta regioner, men de senaste decenniernas missionerande rörelse från tidigare koloniserade länder har i stället som ideologisk kärna mörkmännens utopiska nostalgi. Den renhet de söker kommer ur det förgångnas myter, framför sig ser de en värld nedsänkt i formalin.
Tillbakablickandet i Sverige är av annan sort. Fast både till vänster och till höger längtar människor efter något som försvunnit; de förra till decennierna med välfärdsreformer och stabil regeringsmajoritet, de senare till en tid innan migrationen förändrade välfärdens förutsättningar. Gränsen mellan traditionell vänster och höger är samtidigt delvis upplöst och flera positioner har bytt plats. Politisk hemlöshet blir då ett utbrett tillstånd.
Sådant som den självidentifierande vänstern helt nyligen uppfattade som redskap för en inhemsk eller global elit – religion, forskning, public service och EU – slår den nuförtiden entusiastiskt vakt om. I 1970-talets demonstrationer kunde folket aldrig besegras medan det nu behöver tillrättavisas, eftersom alltför många tar intryck av alternativa medier; sådana som vänstern en gång producerade innan den tog anställning i statsapparaten och reklambranschen. Religion är numera opium för Vänsterpartiet i Örebro, där sympatisörerna häromdagen uppmanades att ta med ”koran, bibel eller annan helig text” till en manifestation mot koranbränningar.
I sin både tunna och tunga bok ”Inbördes krig” från 1993 formulerade Hans Magnus Enzensberger den bekanta sentensen att ”varje tunnelbanevagn kan bli ett Bosnien i miniatyr”. Trettio år senare är samhällsdebatten identitetspolitiserad och varje gatuprotest en ursäkt för att bränna bilar och kasta sten mot polisen.
Allt är missnöje, allting kan misstänkliggöras.
Det svenska systemet skapades i en annan tid med andra premisser. Nu ses kriminalpolitiken över, kanske också biståndet. Det kommer att bli nödvändigt med stora förändringar inom skolan och socialtjänsten. Mycket talar för att vi måste börja om på nytt eftersom så mycket har fått förfalla.
Problemet är inte att vi har för få poliser utan att det finns för många brottslingar. Det kan mycket väl vara så att läkarna och lärarna hade räckt till om inte förutsättningarna för deras arbete förändrats så dramatiskt. Bästa sättet att snabbt få kontakt med en doktor är att bli skottskadad.
Det har blivit som i Sydsudan.
Innan likgiltigheten slog till fick svenskarna uppleva Peak Society, med svåröverträffad tilltro till systemet. Sedan spreds en samhällelig letargi vars orsaker forskningen borde rota i.
Ryktet om vår tolerans har flugit till fjärran länder och ett skäl till att många med muslimsk tro sökt sig hit är att de behandlas mycket bättre här än i de stater som kallar sig muslimska. Man kan jämföra med mormonerna i USA, vars puritanska ledare hittade sin sanning på en uppsättning gyllene plåtar i skogen och grundade ett separatistiskt gudsrike i Utah efter att ha blivit illvilligt bemötta i Illinois.
Nog borde vår egen välvilja ha vårdats mer ömt. Inget förändrar ett samhälle som hot och korruption. Den svenska självbilden har blivit rejält kantstött och det där berömda samhällskontraktet måste förmodligen skrivas om: Varför behövs Sverige?
Jag har haft flera teorier om orsakerna till att vårt av så många i omvärlden beundrade land ändå inte ansåg sig vara gott nog, från det dåliga samvetet i en orättvis värld till den moraliska överlägsenheten som sökte argument för att andras problem och konflikter borde transporteras hit.
Nu vet jag inte. Det går inte att ställa någon trovärdig diagnos på Sverige. Landet har helt enkelt satts ut till vargarna och poängen med detta är omöjlig att förstå.
***
