Vi måste göra upp med den socioekonomiska samhällslögnen
Vi måste sluta ursäkta kriminella med att de hade en taskig uppväxt. Det är inte så det fungerar.
Toppbild: TT
”Jag antar att det är frestande, om det enda verktyget du har är en hammare, att behandla allt som om det vore en spik.”
Formuleringen knyts till psykologen Abraham Maslow (han med den mänskliga behovstrappan) och fångar upp ett beteende vi kan kalla "Instrumentets lag": att människor gärna tror för mycket på de verktyg de redan är bekanta med.
Vid psykisk ohälsa har till exempel läkare visats diagnostisera människor med just de sjukdomar det finns bra medicin mot.
En annan hammare hittar vi i politiken. En debatt- och nyfikenhetssnöpande hammare som behandlar alla samhällsproblem som om de vore spikar, från missbruk och brottslighet till olika gruppers skiftande skolresultat, yrkeskarriärer, hälsa.
Den här hammaren har ett namn: socioekonomiska faktorer.
Varför dricker Jeppe? Hans föräldrar var fattiga – höj bidragen! Förortskids har lägre meritvärden än citykids – ös på med fler resurspersoner!
Sociologer, myndigheter, DN-kulturmedarbetare – alla säger de samma sak: Det och det problemet beror på "socioekonomiska faktorer". På måfå googlar jag fram två typfall. Först en debattartikel i Aftonbladet från 2011 av kriminologerna Jerzy Sarnecki och Ryszard Szulkin: "Invandrares överrepresentation i statistiken beror på socioekonomiska faktorer".
Syftet är uppenbart: man vill kväsa de debattörer som knyter viss brottslighet till vissa kulturer. Tricket är barnsligt enkelt. Först påtalas ett samband mellan socioekonomiska variabler och brottsaktivitet. Sedan låtsas man att sambandet också beskriver en orsakskedja.
Det är som att skylla drunkningsolyckor på glass. Folk äter mer glass när det är varmt. Och fler drunknar under sommaren än andra årstider.
Men det är ju inte glassens fel.
Det andra exemplet, en rapport från Skolverket: "Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor". Återigen förvandlas här en korrelation – i detta fall att barn till högutbildade och välavlönade lyckas bättre än de fattigas barn – till orsak.
Testades föräldrarnas IQ? Hur är det med distributionen av ADHD och annan neuroproblematik? Tystnaden är talande.
Nyligen kom ett välkommet dråpslag mot denna tankefigur. Avsändare var Brottsförebyggande rådet, rapporten heter "Socioekonomisk bakgrund och brott". Vi läser: "Gemensamt för förklaringsmodellerna" är att individens socioekonomiska bakgrund inte anses ha någon direkt kausal effekt på risken för brott".
Kunskapen är egentligen inte ny. Adoptionsstudier visar att barns personligheter och förmågor avspeglar de biologiska föräldrarna, inte de sociala. Arvet trumfar "socioekonomin".
Att detta är känslig materia vet svenske kriminologen och medicinforskaren Amir Sariaslan. Uppmärksammad utomlands, nedtystad här hemma, visade han för länge sedan att barn som fått ett socioekonomiskt lyft genom förbättrad familjeekonomi inte sänkte sin risk att begå brott (eller utveckla psykisk störning och missbruk) jämfört med äldre syskon. Socioekonomi var ingen förklaringsfaktor.
Vad orsakas då brottslighet av? Delvis individspecifika drag vi ärvt, delvis slumpmässiga livshändelser och andra svårstuderade miljöfaktorer, inklusive kulturella praktiker.
Under rubriken "Kriminalitet handlar inte om socioekonomiska faktorer" berättade Sariaslan i Smedjan 2018 om hur andra forskare försökte tysta honom – för att inte SD skulle gynnas. I Sverige ska vi ju hellre tänka rätt än fritt.
Hur kan då den socioekonomiska samhällslögnen ha fått hamra på så starkt, så länge? Ja, ur vänsterperspektiv är det logiskt. Socioekonomisk förklaring gynnar en vänsteragenda, som höga skatter och statlig intervention.
Varför högern oftast jamsat med ter sig mindre begripligt.
***
