Vi måste se upp med att rusta för fel krig

Vid årets Folk & försvar-konferens visade överbefälhavare Micael Bydén tre skakande bilder från kriget i Ukraina och lät sedan antyda, att liknande fasor på svensk mark är en ”ödesbestämd” utveckling om västländerna möter den ryska krigföringen med passivitet. Andra militära och politiska beslutsfattare i Europa, däribland den brittiske försvarsministern Grant Shapps, talar på ett snarlikt och ödesmättat sätt om att vi inte längre lever i den långa efterkrigstiden, utan i en “förkrigsvärld”. 

Det är under ledning av ett sådant tänkande och för att omfattas av försvarsgarantier från militärt starkare stater som Sverige har blivit medlem i Nato. 

Men om en väpnad konflikt med Ryssland utbryter – till exempel för att västledare har talat sig till en sammandrabbning som de förhoppningsvis inte önskar ska äga rum – kommer den förmodligen inte att se ut exakt som i Ukraina. Och just därför är faran stor att vi inte kommer att vara redo. 

Man kan dra en parallell till epoken av ”kriget mot terrorn”, som snart efter den 11 september 2001 tycktes utveckla sig mest till ett krig mot nagelklippare och tandkräm i handbagaget på flyget. Åtminstone för gemene man framstod det som att myndigheterna främst ägnade sig åt att förebygga den senast kända terrorplanen. 

I dag resonerar många stater efter samma linjer när det gäller geopolitiska hot. Få förutsåg den fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 – trots en stor och olycksbådande uppladdning av ryska trupper vid gränsen – eftersom Ryssland åtta år tidigare använde specialförband utan nationalitetsbeteckningar för att besätta Krimhalvön. I efterbörden av invasionen är konsensus alltså, att nästa ryska drag är ännu ett totalt och öppet krig, i Nato-området eller på tröskeln dit. 

Varför Vladimir Putin skulle vilja inleda ett krig av det slaget mot en Nato-stat har emellertid inte förklarats (annat än med svepande hänvisningar till en historicistisk debattartikel om Ukrainas plats i den ryska nationen av Putin i tyska Die Zeit sommaren 2021). Ett sådant militärt äventyr kan ju enbart sluta i en rysk förlust av katastrofala mått eller, i värsta fall, ömsesidig utplåning. 

“Ain’t gonna happen”, som den ledande säkerhetsforskaren Ole Wæver nyligen sa till danska Politiken i en replik till statsminister Mette Fredriksens förutsägelse om ett tredje världskrig. Jag instämmer med Wæver i att det mer sannolika scenariot är, att en eventuell rysk attack är så otydlig i konturerna att utlovade säkerhetsgarantier under Natos artikel fem i praktiken kanske inte kan åberopas. 

Tänk det misstänkta och gåtfulla giftgasattentatet mot Säpos högkvarter i Solnaområdet — Ingenting (ja, det heter så) – fast i kubik. Eller händelser i obehaglig skärningspunkt mellan subversiv krigföring och organiserad brottslighet, exempelvis att en båtlast med beväpnade “turister” dyker upp på Gotland samtidigt som fastlands-Sverige utsätts för en överväldigande våg av förment gängrelaterade skottlossningar och bombdåd. 

Samma analys gör en israelisk expert på militära specialförband, Tamir Sinai, i den hörvärda podden Unconventional Soldier. Han konstaterar mycket riktigt, att en kränkning av en Nato-medlems territorium som trovärdigt kan förnekas av Ryssland i själva verket vore det mest effektiva sättet att försvaga alliansen. En situation där ett angripet land inte får hjälp därför att det inte lyckas övertyga andra om att det de facto har invaderats, skulle förstås innebära en dödsstöt för Natos sammanhållning. 

I det krigsfall som Wæver och Sinai antar behöver den stat som utsätts ha egna militära resurser på plats för att samla bevis till stöd för ett artikel fem-beslut i Nordatlantiska rådet och, tills allierat stöd eventuellt kommer, kunna försvara landet på egen hand. 

En sådan hotbild stämmer dock illa med den nuvarande svenska försvarsplaneringen – låt oss kalla den ”Afghanistandoktrinen 2.0” – som utgår från att svenska soldater och svensk materiel gör störst nytta för Sverige i en förmodad “frontstat” i Baltikum. 

Vad denna doktrin inte tar fasta på, är att ”fronten” kan komma i högst oväntade former. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Nu hade vi behövt den blågula bomben

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst