Vi måste sluta konsumera gråtande barn-journalistik
Håll huvudet kallt och nedlåt dig inte till journalistikens hötorgskonst – för barnens skull.
Toppbild: TT
Som liten var jag ofta rädd, malplacerad och utlämnad. Mina föräldrar var invandrare, jag kunde inte språket, hade inga vänner. För att lära mig svenska lämnades jag, femåringen som aldrig hade satt min fot på dagis, i en förskoleklass med sexåringar. Jag minns hur dragkedjan i den blåa plyschoverallen kärvade och jag kissade på mig. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig för att få hjälp, men något barn såg och sa till fröken. Skratt, tissel och tassel. Jag lärde mig svenska fort.
Alla har vi något sådant minne brännande längst bak i hjärnbarken. Det är alltid synd om barnen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Barnen” är ändå alltid ett dåligt argument. De användes som slagträn i videovåldsdebatten på 1980-talet och filmcensuren blev absurt hård i de oskyldiga barnens namn. När porrdiskussionerna gick höga skulle boomers för barnens skull sätta upp dyra, otympliga porrfilter på skolor och i hemmanätverket. Rysk hbtq-propaganda hänvisar till barnen, liksom de som tror att sagoläsande drag queens ska göra ungar till bögar och ickebinära.
I kriget mellan Israel och Hamas kablas fruktansvärda bilder ut. Blodiga lekrum på utbrända kibbutzer, gråtande barn i ett sönderbombat Gaza. Hur värja sig mot sådana känsloargument? Varje rubrik med ordkombinationen ”barn” plus ”Gaza” sprakar i gång ett så vanvettigt raseri att polisen ända bort i Sverige måste bevaka judiska byggnader mot eventuella antisemitiska vedergällningar.
När lidande barn kommer på tal slår det an något djupt inom oss. I mig vaknar den lilla flickan i blå plyschdräkt, känslorna tar överhanden, logiken tryter.
Tänk på barnen-argument är tacksam journalistik. Blodiga gråtande barn är bra bilder, det sätter hjärtan i brand och säljer lösnummer. Dramaturgin blir användbar även hos angriparen. Bjud in media, rassla fram ledsna barn, och halva slaget är vunnet.
Jag ser förhör med tillfångatagna Hamasterrorister som den sjunde oktober slaktade israelisk civilbefolkning. Det är smärtsamt att titta på de här unga männen, inte bara för att jag har sett vad de åstadkom, hur de skrattande kastade in granater i skyddsrum fulla med vanliga människor som just druckit morgonkaffet, sköt prick på pappor som flydde med sina barn i famnen, hur de kidnappade och skändade unga kvinnor som minuter innan hade njutit av hög musik, barfota i den varma ökensanden. Nyss var de bestialiska oövervinneliga mördare, nu sitter de hopkurade, mörbultade, och redogör med uppgiven blick i detalj för vilka order de utförde. För några år sedan lekte de på gatorna i Gaza och var dem man tänkte på när man skulle tänka på barnen. Om de lekte med dockor eller kastade sten på soldater vet jag inte, men någonstans växte de upp till övertygade terrorister.
En annan GoPro-inspelning från sjunde oktober: en terrorist går bärsärk, upprepar att han dödat tio judar och ropar ”Pappa, var stolt över mig!”. En galen mördare och samtidigt ett barn som suktar efter bekräftelse.
Barn i en toxisk kontext kommer att växa upp till farliga vuxna. Det räcker inte att skydda dem från raketer. Vill vi att de barn som oundvikligen kommer att födas i framtiden inte ska behöva uppleva krig och lidande, så måste vi sluta konsumera gråtande barn-journalistik. I stället bör vi genomskåda vilken propaganda som formar dem – och upphöra med att själva ingå i och reproducerar den.
Lidande barn finns överallt. I Jemen svälter hundratusentals människor ihjäl i krigets spår. I inbördeskrigets Syrien sägs snart en halv miljon ha mördats, hälften civila, minst trettio tusen barn – men om ett träd faller i skogen och ingen hör, gör det då något ljud?
Alla känner till barnen i Gaza av en anledning: det har fram till nu varit enkelt för journalister att ta ett direktflyg till Tel Aviv, checka in på ett trevligt hotell, ta taxi till Gaza, bli mottagna med öppen famn hos Hamasanhängare, fotografera ledsna barn och skriva något Israelkritiskt för att sedan packa ihop, ta taxi tillbaka och avsluta dagen med god middag, en kall öl och ett bad i solnedgången.
Palestina-konflikten är den mest väldokumenterade men en av de minst dödliga. Trots att den har pågått konstant i snart en mansålder så har betydligt färre människor fått sätta livet till än i grannlandet Syriens dryga decennium av inbördeskrig. Men visst lämnar den alla inblandade traumatiserade, och kanske även oss, som på behörigt avstånd betraktar allt in i minsta detalj. Så håll huvudet kallt och nedlåt dig inte till journalistikens hötorgskonst – för barnens skull, om du så vill.
***
