Vi måste tala om kriget
Det är i dag 70 år sedan Tyskland erkände sitt totala nederlag i andra världskriget. Landet hade i praktiken förlorat långt tidigare men det ansågs nödvändigt, i synnerhet av amerikanerna som var trötta på Europas eviga krig, att Tyskland kapitulerade villkorslöst. Det fick inte heller bli en upprepning av dolkstötslegenden 1918. Många häpnade ändå när Roosevelt under Casablancakonferensen 1943 drev igenom kravet på absolut, villkorslös kapitulation som övergripande krigsmål. Troligen kostade hållningen hundratusentals liv eftersom den förlängde kriget – lusten hos ledande tyska militärer att göra uppror mot führern avtog i och med att man visste att kriget ändå skulle fortsätta. Å andra sidan var det förmodligen nödvändigt. Den fred Västeuropa har åtnjutit i sju årtionden säkrades till stor del genom att Tyskland fullkomligt krossades.
Lärdomen är inte tjusig, men icke desto mindre sann. Inför invasionen av Irak 2003 anförde de neokonservativa ständigt 1945 som argument för att det visst gick att tvinga länder (Tyskland, Japan, Italien) att införa demokrati. Kruxet är bara att det krävdes miljoner döda och hela städer, ja hela landsdelar, i ruiner. Först när slakten och lidandet formligen nött ner hela folk gick deras vidare öden att forma utifrån. Ingen västmakt har i dag den råa hänsynslöshet som krävs för att utsätta ett land för något liknande. Det visar också Vietnamkriget. Skälet till att USA gav upp i Indokina, att man inte som med Japan började fälla atombomber, var ju att man inte på allvar fruktade Nordvietnam eller kände ett egentligt hämndbegär.
Det är alltså först när vi har blivit förödmjukade av en farlig motståndare och tvingats slå tillbaka som vi är villiga att göra vad som helst för att besegra henne. Vi har våra motsvarigheter till Goebbels uppmaning till ett »totalt krig«, det han lanserade i efterdyningarna av katastrofen vid Stalingrad. Pearl Harbor var ett motsvarande ögonblick av extrem mobilisering, liksom 11 september. (Vore al-Qaida ett land hade det för länge sedan förvandlats till aska.)
Vår största tillgång som civilisation – att vi fostras att vörda människoliv och respektera olikheter – är i utsatta lägen åtminstone inledningsvis en livsfarlig svaghet. Så var det under åren 1935 till 1939, när Hitler fick fritt spelrum i Centraleuropa; så är det nu, inför det alltmer fascistiska Rysslands revanschhungriga gangsteruppträde.
Ofta möter man en allmän trötthet på »tjatet om kriget«, vilket framställs som ett osunt hobbyintresse för eviga pojkar. I förlagsbranschen framförs bedrövade synpunkter om att män inte läser böcker längre, förutom »om Hitler«. Det är rent stötande. Vår tid föddes i krigets helvetesstormar och fredens nya, chockerande verklighet med ett Europa som delades i två kärnvapenbestyckade halvor. Det är säkert nyttigt för folk att läsa prosalyrik om allsköns tunnelbaneångest, men kom inte och säg att studiet av krigets och segerns bittra lärdomar skulle vara mindre intellektuellt närande eller mindre angeläget för nationernas självförståelse. Bortom den egna naveln finns större sammanhang, vidare horisonter, mörkare galaxer som förtjänar att kartläggas.
Det är inte krigets yttre förlopp som fascinerar, det är människornas gigantiska inre mobilisering, deras ohyggliga gatlopp genom en tid av förtärande själsmörker – allt det som krävdes för att besegra det närmaste vi någonsin kommit en ohejdbar ondska. Nästa gång någon gnäller om att det tjatas om kriget kan det vara värt att påminna om att femtio miljoner människor dog för att klagosången alls skulle kunna framföras.
