Vi ses vid lägerelden
För första gången i historien har alla politiska stammar samlats med både ledare och fotfolk kring en gemensam lägereld, alltså de sociala medierna. Förutsättningarna borde därmed vara större än någonsin för överläggningar. Men slaget om Sverigebilden sluter leden och tribalisterna trummar allt högre och hårdare för att få ihop och isär oss. De trogna följarna demoniserar lydigt motståndarna, mässar de politiska besvärjelserna och deltar i den rituella masstillverkningen av halmgubbar som lustfyllt offras i brasan. Familje- och vänskapsband slits sönder. Gamla lojaliteter föröds när de uråldriga vi-och dom-impulserna riktigt festar loss vid lägerelden. För inget håller ihop en flock så bra som fiender, på savann som i dagsdebatt.
Men som »domdissident« vänder jag mig till »viet« i min stam och undrar om inte Sverigebilden som förr kan grundas i seriös samhällsanalys.
I dag tycks fakta, siffror och kunskap som en gång var våra stamattribut blivit orena då de sägs dölja onda motiv. Stamledarna kan förstås läsa officiell statistik, men betraktar sådan som hemlig kunskap som fotfolket inte har visdom nog att hantera utan att hemfalla åt den mörka sidan. Enligt en ny stammytologi består världen i stället av det totala kriget mellan goda och onda värderingar. Ur stammens ordförråd plockas de värsta vapnen dagligen fram för att slungas mot kaoskrafternas försök att svartmåla, splittra och destabilisera. Och det vimlar av troll som kan förleda folk ut i mörkret
I vår forna Sverigebild slets i stället samhället isär av sociala och ekonomiska klyftor. Tills det stod klart att ojämlikhet, kriminalitet och social oro drivs på av en invandring där stora grupper automatiskt forslas till en permanent plats underst i klasspyramiden. Då började stamledarna och deras följare plötsligt låta som statsråd i regeringen Reinfeldt »Det har aldrig gått bättre för Sveriges ekonomi.« Det ska bevisa att onda krafter bara spelar på folks rädsla, vilket gör min stam rädd då det i förlängningen sägs leda till förintelse.
Men tänk om en sådan rädsloretorik och bildmystik hade fått styra vår moderna historia. Tänk om Moa Martinsons romaner – som berättar om arbetarklassens ofattbara misär och fruktansvärda destruktiva hedersnomer kring kläder, uppförande och moral – skulle ha avfärdats som en alarmistisk Sverigebild för att sprida hat och stigmatisera de utsatta och förtryckta arbetarna. Böckerna blev i stället del av den politiska våg som lyfte hela Sverige upp ur, ursäkta mig, skiten. Nu verkar vi vara på väg ner igen medan stammen rättrådigt viftande med högafflar, tjära och fjädrar anger riktningen.
Flockkrigets världsbild faller dock om du släpper mytologiska föreställningar om tillåtet och tabu. När du själv vågar gå till ursprungsskällorna i stället för att lyssna på stamledarnas uttolkning blir det svårt att demonisera en motståndare som gjort samma besök. Personen i fråga kan fortfarande förstås ha alldeles fel. Men då kan du ju vässa sakargument i stället för att dansa runt lägerelden om kvällarna och medan högafflarna slipas instämma i den uppjagade kören om motståndarsidans monster.
Min stam brukade hålla förnuftet högt och hade därför ord och begrepp som fungerande för att beskriva verkligheten. Kring vår första gemensamma lägereld har alla nu chansen att verkligen kolla själva vad och hur fienden tänker. Och med vårt gamla språk använda nya skarpa debattargument i stället för att utstöta rituella aggressiva stamljud.
Kanske blir du då än mer övertygad, kanske övertygar du någon eller kanske övertygas du själv att byta position. Men det är ju risken med alla fredliga förbindelser. Och är det verkligen krig vi vill ha till varje tänkbart pris?
Jag som stamdissident är fortfarande rädd för att samhället ska slitas isär och att makthavare ska fortsätta låtsas att folk inte är rädda för den verkligheten utan för en pålurad Sverigebild. Jag är rädd att min stam tror att de räddar människor ifrån rasism genom att låta dem gå under i misär.
Det är inte fakta utan politik byggd på känslor leder oss ut i mörkret.