Vi ska tacka Ukraina
När är det dags för Ukraina att förhandla? Det ligger i hela Europas intresse att Ukraina försvarar sig mot Ryssland.
Toppbild: AP
Frågan om när det är dags för Ukraina att förhandla med Ryssland, har ett enkelt svar: Det bestämmer ukrainarna och Ukrainas regering.
Det är ukrainarna som mister liv och lem på slagfältet, som ser sina städer sönderbombas och kriget slå vardagen i spillror. Det är de som kan avgöra om det som de offrar är värt det som de försvarar.
Eftersom erövringskriget inte gått Rysslands väg alls, men inte heller försvarskriget förmått att kasta ut fienden ur landet, trots att kriget nu pågått i snart två år, är det troligt att ett dödläge eller en patt-situation kommer att uppstå utmed de ukrainsk-ryska frontlinjerna. (Om jag ska vara normativ här, så är detta en förutsägelse som jag skulle bli väldigt glad att få fel om, ifall Ukrainas väpnade styrkor verkligen förmådde att kasta ut fienden.)
Ett sådant nödtvunget och informellt eldupphör brukar för eller senare leda till något slags avtalsreglerat tillstånd, vanligast vapenstillestånd, utan många andra formella koncessioner och framför allt inte territoriella eftergifter. Sannolikt kommer vi inte heller att se ett mer långtgående avtal av någon sort, under översiktlig tid.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Den slutsatsen grundar sig på två bärande element i den ukrainska hållningen till Ryssland: det första är att absolut inte gå med på några som helst territoriella avsteg. Den ukrainska nationalismen, som under de senaste decennierna naturligt nog alltmer har kommit att betona det oförenliga mellan ryskt och ukrainskt, torde lägga hinder i vägen för varje sådant politiskt förslag.
Det andra är att det för både Ukraina och för omvärlden är uppenbart att Ryssland inte går att lita på, när det gäller att hålla ingångna avtal.
Vi ska sålunda komma ihåg Budapestuppgörelsen om Ukraina från 5 december 1994, då Ryssland som en av flera kärnvapenstater garanterade Ukrainas territoriella integritet i utbyte mot att Ukraina skrotade sina kärnvapen, som landet kommit att ”ärva” efter Sovjetunionens upplösning. När Ryssland bröt mot denna överenskommelse och annekterade Krim i mars 2014, sade Putin att annekteringen inte utgjorde ett brott mot Budapestuppgörelsen, emedan den ukrainska statsbildningen efter Euromajdan-revolten från november 2013 och parlamentets avsättning av president Janukovytj i februari 2014, inte längre var samma stat som Ryssland ingått uppgörelsen med.
I februari 2016 ljög den ryska utrikesministern Lavrov rakt ut genom att påstå att Ryssland aldrig hade brutit mot Budapestuppgörelsen, då den ”endast innehöll ett enda åtagande, att inte angripa Ukraina med kärnvapen”. Uppgörelsen innefattar sex olika åtaganden visavi Ukraina, varav den första är att respektera landets ”oberoende och suveränitet inom dess existerande gränser”.
Eftersom något fredsfördrag inte blir av, då Ryssland inte är ordhålligt, går vi sannolikt mot en så kallad frusen konflikt mellan Moskva och Kiev. Sådana frusna konflikter är emellertid destabiliserande, eftersom Ryssland utnyttjar dem, som i Kaukasus eller i Moldavien, för hot mot grannländer, med risk för förnyat våld.
I ett realpolitiskt perspektiv för svenskt vidkommande har vi all anledning att fortsätta backa upp Ukraina även i ett sådant läge. Militärt ska länder inte bedömas efter uttalade intentioner, utan operativ kapacitet. Så länge som Ukraina fortsätter att strida för sin självständighet, till och med vid ett dödläge eller ett vapenstillestånd, fortsätter det också att binda upp Rysslands militära förmåga.
Det ökar vår säkerhet. Och det ska vi tacka Ukraina för.
Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.
***
Läs även: Sverige är inte islamofobiskt
