Vi surgubbar förlorar inte humöret för att vi är arga

Två typer av människor har högkonjunktur i december. Krämarna som lyckats få Black Friday att vara i veckor. Och så Själfulla Slöfockar, de som säger sig vilja leva långsamt.  

Långsamheten har varit intellektuellt mode sedan Upptäckten av långsamheten publicerades 1983. Sten Nadolnys roman om amiral John Franklin blev en omedelbar succé. Franklins tragiska försök att finna nordvästpassagen hade gjort honom till hjälte för flera generationer skolpojkar. Nadolnys bok gjorde honom till hjälte för vuxna som upptäckte att den egenskap deras omgivning irriterade sig på, långsamhet, kunde ses som en tillgång. Sedan 80-talet har kroppens och medvetandets långsamhet varit ett ideal; från slow cooking till själfull långsamhet. Men, handen på plånboken, vem står ut med all denna långsamhet? Som Leonard Cohen säger: "I don't trust my inner feelings, inner feelings come and go ". 

Jag kommer att tänka på amiral Franklin som alltid hade svårt med praktiska saker när jag ska hämta en datorpryl jag beställt. Den vänlige ynglingen som sköter transaktionen ser förvånad ut. Nej, fel ord. Han är Slagen Av Ödet. Med uppspärrade ögon snurrar han runt sin skärm så jag själv kan se budskapet från ovan: "saknas". Det osvikliga systemet som sköter jättebutikens lager har aldrig förut tidigare sänt detta ord. "Inget ska kunna försvinna" mumlar den unge mannen. 

Ack, du yngling. Livet kommer att lära dig något helt annat. Min lilla pryl till filmkameran är och förblir försvunnen i en cyberrymd så stor att inte ens amiral Franklin hade kunnat navigera dit. 

Som kund har jag ett val: ska jag ta det med jämnmod eller bli arg? Det är verkligen ett val. Precis som Franklin var smartare än hans omgivning trodde så är vi surgubbar, trots att omgivningen påstår motsatsen, väl medvetna om vad vi gör. Vi förlorar inte humöret för att vi är arga. Vi förlorar humöret för att offentliga utbrott är ett av få glädjeämnen som erbjuds vår åldersgrupp. Ett väl genomfört utbrott ger chansen att känna sig som Richard Burton eller åtminstone som någon influencer på Youtube. Här ska det min själ sväras. Här skall hakan skjutas fram. Här ska rösten åka upp i ilsken volym. Här ska nävar slås i glasbordet! 

Men ynglingen ser så existentiellt deprimerad ut att jag bestämmer mig för att trösta honom genom att beställa en konstig pryl som jag inte behöver. Han trycker på knappar, slår in koder, kollar serienummer och återfår sin tro på framtiden. 

Jag kan pricka av dagens goda gärning. Men samtidigt har jag blivit kränkt av Systemet utan att reagera med ilska. Att finna sig i sakernas tillstånd är förstås djupt otidsenligt, men jag är mitt i läsningen av Richard van Oorts Shakespeare's Mad Men som analyserar beteendet hos ledande surgubbar i King Lear och Lika för lika. Shakespearefanatiker som jag är, inser jag att jag den auktoritetskris som drabbar Shakespeares huvudpersoner ligger obekvämt nära. Det går ju inte alltid så bra för arga äldre kulturmän i dramerna. Så i stället för att rasa mot makterna lämnar jag butiken.  

Samtidigt vet jag att fridfulla sortier är till för mjukisar som mumlar om sina inre känslor. Vill jag framstå som en sådan? Nej, men jag känner mig som "En mycket ytlig, okunnig, obetänksam karl" som det heter hos Shakespeare. Vad är det jag missat i Lika för Lika? Finns där något som kan ta mig igenom Krämarnas och Kyrkokörernas absurt utdragna månad?  

Jag hittar inga tröstande ord. Mycket riktigt brukar Lika för lika klassificeras som en "problemkomedi". Ett uttryck som kan användas på hela livet.  

Lätt att skratta åt i stunden. Svårt att ta sig igenom. 

***

Läs även: Konsten att samtidsvägra

Läs även: Jag lider av åsiktstorka