Vi topprids av cyklister
Varför låter fotgängare sig hunsas av moraliskt överlägsna cyklister? Kan det bero på att cyklisterna kontrollerar den djupa staten?
Toppbild: TT
Det är med cyklister som med invandrare: en fråga om volymer. Det senare kan man säga utan att hudflängas numera, men jag är osäker på hur det är med det förra. Jag anar att cyklister i allmänhet har mycket bättre kontakter än invandrare, så antagligen är det farligare att utmana dem. Men mer om det strax.
Vårt hotell i Rom, där vi avnjöt helgen om man undantar ett falskt brandlarm på söndagsmorgonen, erbjuder sina gäster cyklar. Hotellnamnet är prydligt textat på ramen och kedjorna verkar välsmorda. Vi avböjde ändå vänligt.
I Rom cyklar ett visst utsnitt av lokalbefolkningen. Det är inte så förvånansvärt. Fram till för ett par år sedan hade staden en miljöpartistisk borgmästare och även om italienarna inte tar politiken på överdrivet allvar betydde det väl något.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Rom cyklar också en hyfsad del av alla hundratusentals turister som plågar staden med sin halvnakna gapighet. Det är här problemet börjar ta form.
Volymerna, som sagt.
Man känner igen cyklande turister på att de har dumma flin i fejset när de trampar förbi. Ungefär som om de satt på en lagom pirrig åkattraktion på något av världens alla nöjesfält, vilket de väl på sätt och vis gör också. Cyklande romare påminner mer om kaptener på isbrytare: de klyver turistflaken med liknöjd beslutsamhet.
Men både romare och turister använder flitigt cyklarnas ringklockor.
En välvillig tolkning är att de artigt vill låta felvända fotgängare veta att de snart kommer att stryka förbi dem, med några tums marginal. En mindre välvillig tolkning är att de signalerar sin överlägsenhet.
När det gäller invandrare vet alla att det är vanskligt att dra alla över en kam. Med cyklister är jag inte säker på att det gäller. Att cyklisterna bland lokalbefolkningen respektive turisterna i Rom går att skilja åt, betyder inte att de är särskilt olika. Ringklockeplingandet, som binder de två grupperna samman, säger allt.
Jag har blivit plingad på i Stockholm och Köpenhamn, i Paris och Berlin, i London och till och med i New York. Möjligen inte i Los Angeles, men i den staden kör till och med cyklister bil. Och jag är rätt säker på att det handlar om en internationell signal som deklarerar moralisk överlägsenhet. För att göra mitt påstående alldeles tydligt: världens stadscyklister — landsbygdscyklister är något annat — ser varje icke-cyklist som en undermålig varelse. Ungefär som hälsofanatiker ser ner på rökare och maniska motionärer på tjockisar.
Cyklister, hälsofanatiker och maniska motionärer är förresten tre nästan helt överlappande cirklar i ett Venndiagram.
Vad det är som gör cyklister så övertygade om att de är bättre än gångtrafikanter vet jag inte. Kanske är det egentligen bilisterna de föraktar, men eftersom det alltid är enklare att slå nedåt odlar de sin avsmak för fotgängarna i stället. Eller så är det själva farten som gör dem galna. Ensamma och stillastående kan cyklister vara näst intill normala, rent av förbindliga. Men så snart de får sadeln mellan skinkorna och skjuter ifrån, rinner all ödmjukhet av dem.
Varför talas det inte mer om denna synnerligen obehagliga aspekt av den internationella polariseringen? Varför låter vi cyklisterna sitta på sina höga stålhästar?
Svaret, tror jag, är att stadscyklisterna är en synnerligen mäktig grupp. De finns överallt där beslut fattas, opinioner läggs fast och åsiktskorridorer muras. De förenas i sin moraliska överlägsenhet och känner igen varandra omedelbart. Även om de bara träffats i någon minut. De utgör sannolikt stommen i det som brukar kallas den djupa staten. Vi som fortfarande inbillar oss att stadens trottoarer är till för att flanera på gör klokast i att hålla tyst och hoppa åt sidan när vi hör dem plinga. Annars kanske de inte ens plingar.
Om ni inte hör av mig nästa vecka vet ni vad det beror på.
***
