Vi väljer inte sida

»Allt vi gör är rätt, allt de gör är fel, även om vi egentligen tycker ganska lika.” Lyssnar man noga så är det så tongångarna går i den pågående valrörelsen. På båda sidor blockgränsen går de politiska företrädarna allt hårdare in för att idiotförklara och demonisera motståndarsidan. Vågar någon, gud förbjude, påstå att skillnaderna inte är så stora i någon enda fråga, eller att det är något fel på det egna partiets politik, blir det frysboxen eller en ishacka i ryggen. Är du inte med oss till hundra procent, så är du emot oss till hundra procent.

Den stora paradoxen är att detta sker samtidigt som de båda stora partierna lägger sig allt närmare varandra när det gäller politikens innehåll. Det blev särskilt tydligt när Fredrik Reinfeldt förra helgen meddelade att moderaterna kommer att skugga socialdemokraterna i så gott som varje utgiftsökning, samtidigt som båda sidor gjorde allt för att förklara att detta egentligen innebär att skillnaden mellan blocken bara ökar. Ju närmare förslagen ligger varandra, desto viktigare blir det att peka på att det egna laget gör allt rätt och motståndarna helt fel.

Det må vara politikens spelregler och partiernas taktik. Men det blir farligt när det, som i dagens Sverige, blir en tankemodell som lägger sig som en våt filt över hela den politiska debatten.

Resultatet blir nämligen att tvivlarna, sökarna, de intellektuellt hederliga och de som helt enkelt har en eller annan åsikt som inte passar partilinjen fryses ut, alternativt aldrig släpps in.

Det är livsfarligt, eftersom det är just dessa personer som allra bäst behövs i politiken. Kvar finns karriäristerna, tjänstemannatyperna och nostalgikerna, och svensk politik och samhällsdebatt blir gradvis allt fattigare, mer förutsägbar och enkelspårig.

För en tidning som Fokus, som medvetet har valt att ställa sig utanför, blir det ibland nästan fånigt. Skriver vi en ledare som innehåller kritik av den borgerliga alliansen, anklagas vi för att gå regeringens ärenden. Skriver vi å andra sidan uppskattande om något som de borgerliga gjort eller sagt, utpekas vi av andra lägret för att vara en del av en borgerlig propagandamaskin. Anklagelserna handlar inte om att vi har fel i sak, utan att vi är medlöpare med det ena eller andra lägret.

Svenskarna ser sig ofta själva som konflikträdda lagspelare. Men vi har faktiskt en historia av obekväma debattörer som höjt rösten, tagit ställning men ändå orkat stå fria från partipolitiken. Från Strindberg till Viktor Rydberg och Vilhelm Moberg – som båda blocken i efteråt gjort anspråk på. Det är jobbiga, obekväma debattörer som vägrade inordna sig. Författare som Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist hävdade i det kalla krigets skugga rätten att tvivla på båda de alternativ som stod till buds och att vägra välja sida.

Dessa giganter stod för en oberoendets tradition som Fokus gärna vill försöka vara med om att förvalta, om än i blygsammare skala . Särskilt gärna vill vi skriva och tycka om just de frågor som ingendera sidan vågar eller har något intresse av att diskutera offentligt. Som att både s och m vägrar tala klarspråk om effekterna av sina jobbförslag. Som att alla skulle tjäna på att Göran Persson avgick efter valet och att det är oroande att statsministerkandidaten Fredrik Reinfeldts helt saknar ideologisk ryggrad. Som att fastighetsskatten faktiskt är en av de minst snedvridande och därmed bättre skatter vi har. Som att Sverige fortfarande har otaliga, statligt sanktionerade karteller som stjäl konsumenternas pengar. Som att Sverige behöver arbetskraftsinvandring.
Om du utifrån dessa påståenden ändå försöker placera Fokus i endera blocket är det förgäves. Vi kommer att fortsätta förbehålla oss rätten att slippa välja både sida och regeringsalternativ. Däremot lovar vi att göra vårt bästa att slå hårt. Åt alla håll.