Vi vet vilka som vann valet. Men vet vi vilka som förlorade?
Det gick visst bra för Socialdemokraterna. Superbra – i innerstadskretsarna i alla fall.
Toppbild: TT
Socialdemokraten Ardalan Shekarabi berättar i Fokus att det gick bra för S i valet. Magda poserade i röda skor och tillsammans med influencern Amanda Schulman. Och ja, det gick superbra för Socialdemokraterna. På Nytorget på före detta Slöddermalm, och toppen också på flera håll på Östermalm.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Anne Ramberg, Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare och borgerlighetens politiska korrekthet personifierad, våndades. Men gick sedan trots allt och röstade mot en borgerlig regering. Med tanke på att det gick bra för Socialdemokraterna i en massa andra innerstadsdistrikt runt om i landet också, hade Anne Ramberg inte behövt lufta sin ågren. Hon var bara en av alla nykomlingar som strömmade till S i det här valet.
Bland dem som inte röstade på Socialdemokraterna, fanns en hel del manliga arbetarklassväljare. De valde Sverigedemokraterna istället.
Alex Schulman, även han influencer och gift med Amanda, har tidigt markerat politisk kompetensnivå. Nu kallar han Tidöavtalet för en grumlig retorik som tidigare bara varit ”ett illavarslande mörker”. Och vid hans Östermalmssida ställer sig Anne Ramberg och kallar Tidöavtalet för ”lätt fascistiskt”.
Men så tycker inte Magda. På en direkt fråga har hon valt att inte kritisera uppgörelsen. Tvärtom. Hon menar att en stram migrationslagstiftning är en del av det paradigmskifte som hon berömmer Socialdemokraterna för att ha genomfört redan 2015. Inga synpunkter på skärpt rättspolitik eller tiggeriförbud heller.
Det hela blir ju ännu mer intrikat när man betänker att vi har en borgerlig regering, men att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti. Det tycker de inte själva och det tycker inte de som brukar bevaka politik. SD är i själva verket det nya arbetarpartiet, och det har Magda naturligtvis märkt.
Det kan också finnas en viss konkurrens om titeln arbetarparti. Det har Alex Schulman uppmärksammat i en kolumn, där han beskriver Liberalernas partiledare på ett sätt som retat upp – socialdemokraten Jan Emanuel. Den senare svarar i en egen kolumn:
”Det som sedan framkommer, och som fick mig att bli övertygad om att Johan Pehrson är på rätt spår, var Schulmans illa dolda förakt för folk som inte rör sig i de finare kretsarna. ’Vanlisarna’ som äter korv med bröd och tycker kebab är gott. Den som får företräda den föraktade vanliga människan i kolumnen är Johan Pehrson. Schulman beskriver hur Pehrson: ’ramlar in i ett rum’ (ingen klass) ’med senapsfläck på skjortan’ (ingen stil), han frågar ’vad är klockan?’ (ingen koll) och ’hinner vi med en kebab?’ (okultiverad).”
En övertygad socialdemokrat som anser att Liberalernas partiledare är på rätt spår …
Hur ska Schulman, Ramberg och alla de andra omvända innerstadsväljarna nu tänka om Socialdemokraterna?
Vad händer om Moderaterna och Socialdemokraterna blir för lika varandra?
Och hur ska de gamla socialdemokraterna tänka om de nya väljarna?
Kommer Sverigedemokraterna sno titeln Sveriges arbetarparti? Eller tar Johan Pehrson hem den?
Ni vet redan vad jag kommer att skriva… Dokusåpan är inte död, den har bara vaknat upp i en annan säng.
Ni ska inte tro att jag tycker att de politiska kommentatorerna ska komma undan. Nej, i en härlig utskällning av ”publika intellektuella” berättar Michael Lind vad han tycker om den amerikanska offentligheten. Om den tycker han inte. I en kolumn i Tablet Magazine skriver han med utgångspunkt från sin nya bok ”The New Class War: Saving Democracy from the Managerial Elite”.
Ni förstår vad den går ut på och den nästan roligaste kängan ger han i kolumnen åt akademin, när han citerar neokonservatismens gudfader Irving Kristol, från början av 90-talet: Intellektuella är oförutsägbara och provocerande, även om de råkar vara anställda på universitet. Citatet riktar sig mot hela den kader av akademiker och anställda på tankesmedjor, som enligt Lind helt enkelt fegar ur.
Det finns för tillfället rätt mycket i politiken att tänka och skriva igenom. Jag tror Lind har rätt. Det är bättre att lita till dem som saknar fast anställning. Fast då blir det svårt att få jobbet gjort i Sverige.
Vem som förlorade valet, det har vi heller ingen aning om. Ännu.
***
Beriktigande:
Susanna Popova påstår i sin krönika att jag röstade på S i höstens riksdagsval. När jag i mejl bad Popova redovisa vad hon grundade påståendet på, hänvisade hon till en intervju med mig i DN 30/10. I den framgår dock uttryckligen att jag inte önskar redovisa vilket parti jag röstat på, men att det inte var något av partierna i Ulf Kristerssons regeringsunderlag.
Popova må dra vilka slutsatser hon vill av DN-artikeln och därtill även ge uttryck för dem, som just slutsatser. Men, det är inte vad hon gjort. Hon har på lösan grund påstått att jag givit min röst på visst sätt. Det noteras att Popova inte i sin krönika angivit något faktaunderlag för sitt påstående. Hon har inte hänvisat till DN-artikeln.
Min begäran om rättelse tar inte sikte på den slutsats som Popova uppger sig ha dragit av artikeln i DN, utan hänför sig till påståendet ” Hon var bara en av alla nykomlingar som strömmade till S i det här valet”. För detta påstående saknar Popova grund. Uppgiften borde således inte ha lämnats, som vore den ett faktum, utan redovisats som en Popovas egen förmodan. Saken är inte oviktig. Den innefattar vad som numera brukar kallas "fake news" och visar på slarvig journalistik.
Anne Ramberg
