Vidriga val

Till vardags brukar jag bara, som vi alla, anta att jag inte har det. Men denna särskilda dag stiger jag med bävan in i ett påsktomt gymnasieklassrum i Hobro på Jylland med några andra rollspelare för att på ett mer strukturerat sätt uppleva väntan på beskedet.

Friformsrollspel är en konstform med några årtionden på nacken. Föreställ dig en teaterrepetition där en handfull skådisar under ledning av en regissör utan publik jobbar sig igenom en pjäs som skådespelarna inte har läst. Scener och roller är ofta noga definierade, dialogen och vilka beslut karaktärerna gör är det inte. Friformsscenarier spelas framför allt på spelkonvent – ett slags små festivaler – av besökarna i små grupper. Ibland är det väldigt kul. Andra berättelser är inte direkt roliga. Men det är det inte alltid att gå till Dramaten heller.

Spelledaren delar ut ett släktträd.

»Ni ska spela de här fyra karaktärerna, två systrar och deras partners,« pekar hon. »Men vi börjar med lite scener ur familjens historia. Det här är deras mamma, mostrar, mormödrar, kusiner, med födelseår, vilka år de fick cancer, vilka som gjorde en profylaktisk bröst-operation, och vilka som förebyggande tog ut livmodern. Vi ska prata lite först om det medicinska.«

En av mina medspelare är läkare i verkligheten. Hon nickar bistert när spelledaren berättar om BRCA1-genen, vars kvinnliga bärare har en upp till åttio procents risk att utveckla bröstcancer, ofta i trettioårsåldern. Lizzie Stark, scenariots amerikanska författare, är själv BRCA-kvinna och det tungt drabbade släktträdet i fiktionen bygger på hennes egen familj. Scenariot heter The Curse, förbannelsen.

Sedan 90-talet har det varit möjligt att testa sig för genen. Om din familj var drabbad, skulle du vilja veta? Vilka kroppsdelar vore du beredd att offra för säkerhets skull? Hur skulle ditt äktenskap påverkas av cancern du inte har utvecklat, sexlivet av dina traumatiska operationer, relationen till din kropp?

Vi spelare känner oss inledningsvis ganska säkra på svaren. Sedan lever vi oss in i karaktärerna, ställs inför deras val. Då ställs allt på huvudet. Läkaren spelar anhörig denna dag och konfronteras med testresultatet »probably benign«. Vad betyder det? Hur många gånger om året kan man hantera ett »sannolikt inte cancer«? Vi börjar förstå varför många patienter väljer att inte testa sig alls.

Jag spelar systern Rita, som tycker att genen, hotet att dö vid trettio, har format henne och hennes livsval positivt – så till den grad att hon vill skaffa barn på naturlig väg trots att de då har 50 procent chans att också ha BRCA1. När jag först läser rollen tänker jag att det inte är trovärdigt. När vi spelar blir det plötsligt personligt. I min familj, ute i verkligheten, lider vi av psykisk ohälsa. Skulle jag välja bort ett foster som bar på samma egenskaper som nästan alla människor jag älskar, för att skydda henne mot sämre odds för ett gott och långt liv? Antagligen inte.

Efter spelet träffar jag författaren för ett långt samtal, tänker tvångsmässigt på valet hon ställs inför om hon vill skaffa barn. Säger det till sist högt. Hon påminner mig om att den genetiska forskningen i dag avancerar så fort att det här mycket snart är verklighet för oss alla. Jag tänker på vad det betyder. På att jag kanske inte riktigt hade fattat om jag inte tvingat in mig i ett klassrum för en påfrestande ärlig konstupplevelse. På att vi behöver mer kultur som berör medicinsk etik. Och mer pengar till cancerforskning.