Vikten av att tänka sakta
När Kahneman dog påminde många om att världen har förlorat en röst som blivit allt viktigare i det upphettade samtals- och samhällsklimatet.
Toppbild: AP
Det var en av vårens alla kalla förmiddagar och trots att jag befann mig inomhus frös jag redan när min vän L ringde. Jag ställde mig framför ett stort fönster där solen gick att se. L hade sett Dylanfilmen och var begeistrad. Särskilt över scenen där den unge, okände Bob kommer upp med sin gitarr till sjukhuset, hälsar på sin idol, den dödssjuke folkmusikerlegendaren Woody Guthrie, slår sig ner på en stol och sjunger en egen, alldeles nyskriven sång om honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är en fin scen. Allt kan uppenbarligen hända i livet, också när man vet att man ska dö. L tyckte dock att det var konstigt att hon som spelade Suze Rotolo inte fick heta sitt verkliga namn i filmen. Alla andra fick ju det. Orsaken till detta råkade jag ha läst om, att Dylan bett filmarna om ett alias för Rotolo, eftersom hans första flickvän är mycket mån om sin integritet och mån om att kunna verka som konstnär i eget namn.
L berättade att han just missat en tenta i psykologi. En av hans lärare känner jag en smula. Världen är liten. L sa att han var osäker på om han skulle göra omtentan. Han pratade om minnet. Han och hans tjej väntar barn. Deras första. L sa att även om han ändrade sig och bestämde sig för att göra omtentan, räknade han med att bränna den. Jag berättade att jag hade varit på begravning. Av en kompis. Hon var i sitt esse den sista gången vi träffades, obeskrivligt vacker tog hon oss runt på en bedövande naturskön promenad på klippor, stigar och i skogar i det område där hon vuxit upp och berättade de mest osannolika historier man kunde föreställa sig om människorna som bott där. Vi skrattade och häpnade om vartannat.
Otroligt, sa L, och det var efter det som han berättade att han just läst en artikel i Wall Street Journal. Den hade skakat om honom. Han nämnde namnet på den journalist som skrivit den, Jason Zweig. Och titeln ”Det sista beslutet av världens ledande tänkare om beslut”.
L gav mig för sex sju år sedan Stefan Zweigs Schacknovell inför en resa till Kärnten, ett österrikisk förbundsland som gränsar till Italien och Slovenien. Jag läste den, har inte riktigt kunnat glömma den, och frågade L om Jason Zweig hade kopplingar till Stefan. L sa att han inte visste, men att efternamnet inte tillhörde de vanligaste.
För alla som har läst psykologi har efternamnet Kahneman en speciell klang. Psykologi är ett ämne vars forskningsverksamma, ända sedan ämnet i slutet av 1800-talet erövrade en plats bland vetenskaperna, strävat efter att klart och redigt kunna visa på att de slutsatser man kommer fram till om människosjälen bygger på gedigna undersökningar. På experiment som går att kontrollera och replikera. Daniel Kahneman, en israelisk-amerikansk psykolog, fick Nobels ekonomipris för drygt tjugo år sedan. Det var honom Jason Zweigs artikel handlade om.
Kahnemans bästsäljare Tänka snabbt och långsamt kom ut 2011 och hyllades som ”ett mästerverk inom samhällsvetenskapen”. Den ger en översikt av de två vanligaste tillvägagångssätten som våra hjärnor använder. Det ena snabbt, automatiskt och intuitivt, det andra långsamt, medvetet och analytiskt. Kahneman rekommenderar att vi oftare använder det senare. När Kahneman dog, 90 år gammal förra året, påminde många om att världen har förlorat en röst som blivit allt viktigare i det upphettade samtals- och samhällsklimatet.
I Jason Zweigs artikel i Wall Street Journal, fick vi veta att Kahnemans sista beslut hade varit att tillsammans med sin fru och forskningskollega Barbara Tversky och sin dotter ta flyget från New York till Paris. Där promerade de runt i staden, besökte muséer, gick på balett och åt chokladmousse. Sedan åkte nobelpristagaren till en självmordsklinik i Schweiz och avslutade sitt liv.
L sa att han var chockad, och att han aldrig skulle kunna gå med på att betrakta ett sådant beslut som bra. Jag instämde, och trots att solen nu vräkte in genom det stora köksfönstret började jag frysa på riktigt.
***
Det var en av vårens alla kalla förmiddagar och trots att jag befann mig inomhus frös jag redan när min vän L ringde. Jag ställde mig framför ett stort fönster där solen gick att se. L hade sett Dylanfilmen och var begeistrad. Särskilt över scenen där den unge, okände Bob kommer upp med sin gitarr till sjukhuset, hälsar på sin idol, den dödssjuke folkmusikerlegendaren Woody Guthrie, slår sig ner på en stol och sjunger en egen, alldeles nyskriven sång om honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är en fin scen. Allt kan uppenbarligen hända i livet, också när man vet att man ska dö. L tyckte dock att det var konstigt att hon som spelade Suze Rotolo inte fick heta sitt verkliga namn i filmen. Alla andra fick ju det. Orsaken till detta råkade jag ha läst om, att Dylan bett filmarna om ett alias för Rotolo, eftersom hans första flickvän är mycket mån om sin integritet och mån om att kunna verka som konstnär i eget namn.
L berättade att han just missat en tenta i psykologi. En av hans lärare känner jag en smula. Världen är liten. L sa att han var osäker på om han skulle göra omtentan. Han pratade om minnet. Han och hans tjej väntar barn. Deras första. L sa att även om han ändrade sig och bestämde sig för att göra omtentan, räknade han med att bränna den. Jag berättade att jag hade varit på begravning. Av en kompis. Hon var i sitt esse den sista gången vi träffades, obeskrivligt vacker tog hon oss runt på en bedövande naturskön promenad på klippor, stigar och i skogar i det område där hon vuxit upp och berättade de mest osannolika historier man kunde föreställa sig om människorna som bott där. Vi skrattade och häpnade om vartannat.
Otroligt, sa L, och det var efter det som han berättade att han just läst en artikel i Wall Street Journal. Den hade skakat om honom. Han nämnde namnet på den journalist som skrivit den, Jason Zweig. Och titeln ”Det sista beslutet av världens ledande tänkare om beslut”.
L gav mig för sex sju år sedan Stefan Zweigs Schacknovell inför en resa till Kärnten, ett österrikisk förbundsland som gränsar till Italien och Slovenien. Jag läste den, har inte riktigt kunnat glömma den, och frågade L om Jason Zweig hade kopplingar till Stefan. L sa att han inte visste, men att efternamnet inte tillhörde de vanligaste.
För alla som har läst psykologi har efternamnet Kahneman en speciell klang. Psykologi är ett ämne vars forskningsverksamma, ända sedan ämnet i slutet av 1800-talet erövrade en plats bland vetenskaperna, strävat efter att klart och redigt kunna visa på att de slutsatser man kommer fram till om människosjälen bygger på gedigna undersökningar. På experiment som går att kontrollera och replikera. Daniel Kahneman, en israelisk-amerikansk psykolog, fick Nobels ekonomipris för drygt tjugo år sedan. Det var honom Jason Zweigs artikel handlade om.
Kahnemans bästsäljare Tänka snabbt och långsamt kom ut 2011 och hyllades som ”ett mästerverk inom samhällsvetenskapen”. Den ger en översikt av de två vanligaste tillvägagångssätten som våra hjärnor använder. Det ena snabbt, automatiskt och intuitivt, det andra långsamt, medvetet och analytiskt. Kahneman rekommenderar att vi oftare använder det senare. När Kahneman dog, 90 år gammal förra året, påminde många om att världen har förlorat en röst som blivit allt viktigare i det upphettade samtals- och samhällsklimatet.
I Jason Zweigs artikel i Wall Street Journal, fick vi veta att Kahnemans sista beslut hade varit att tillsammans med sin fru och forskningskollega Barbara Tversky och sin dotter ta flyget från New York till Paris. Där promerade de runt i staden, besökte muséer, gick på balett och åt chokladmousse. Sedan åkte nobelpristagaren till en självmordsklinik i Schweiz och avslutade sitt liv.
L sa att han var chockad, och att han aldrig skulle kunna gå med på att betrakta ett sådant beslut som bra. Jag instämde, och trots att solen nu vräkte in genom det stora köksfönstret började jag frysa på riktigt.
***
Det var en av vårens alla kalla förmiddagar och trots att jag befann mig inomhus frös jag redan när min vän L ringde. Jag ställde mig framför ett stort fönster där solen gick att se. L hade sett Dylanfilmen och var begeistrad. Särskilt över scenen där den unge, okände Bob kommer upp med sin gitarr till sjukhuset, hälsar på sin idol, den dödssjuke folkmusikerlegendaren Woody Guthrie, slår sig ner på en stol och sjunger en egen, alldeles nyskriven sång om honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är en fin scen. Allt kan uppenbarligen hända i livet, också när man vet att man ska dö. L tyckte dock att det var konstigt att hon som spelade Suze Rotolo inte fick heta sitt verkliga namn i filmen. Alla andra fick ju det. Orsaken till detta råkade jag ha läst om, att Dylan bett filmarna om ett alias för Rotolo, eftersom hans första flickvän är mycket mån om sin integritet och mån om att kunna verka som konstnär i eget namn.
L berättade att han just missat en tenta i psykologi. En av hans lärare känner jag en smula. Världen är liten. L sa att han var osäker på om han skulle göra omtentan. Han pratade om minnet. Han och hans tjej väntar barn. Deras första. L sa att även om han ändrade sig och bestämde sig för att göra omtentan, räknade han med att bränna den. Jag berättade att jag hade varit på begravning. Av en kompis. Hon var i sitt esse den sista gången vi träffades, obeskrivligt vacker tog hon oss runt på en bedövande naturskön promenad på klippor, stigar och i skogar i det område där hon vuxit upp och berättade de mest osannolika historier man kunde föreställa sig om människorna som bott där. Vi skrattade och häpnade om vartannat.
Otroligt, sa L, och det var efter det som han berättade att han just läst en artikel i Wall Street Journal. Den hade skakat om honom. Han nämnde namnet på den journalist som skrivit den, Jason Zweig. Och titeln ”Det sista beslutet av världens ledande tänkare om beslut”.
L gav mig för sex sju år sedan Stefan Zweigs Schacknovell inför en resa till Kärnten, ett österrikisk förbundsland som gränsar till Italien och Slovenien. Jag läste den, har inte riktigt kunnat glömma den, och frågade L om Jason Zweig hade kopplingar till Stefan. L sa att han inte visste, men att efternamnet inte tillhörde de vanligaste.
För alla som har läst psykologi har efternamnet Kahneman en speciell klang. Psykologi är ett ämne vars forskningsverksamma, ända sedan ämnet i slutet av 1800-talet erövrade en plats bland vetenskaperna, strävat efter att klart och redigt kunna visa på att de slutsatser man kommer fram till om människosjälen bygger på gedigna undersökningar. På experiment som går att kontrollera och replikera. Daniel Kahneman, en israelisk-amerikansk psykolog, fick Nobels ekonomipris för drygt tjugo år sedan. Det var honom Jason Zweigs artikel handlade om.
Kahnemans bästsäljare Tänka snabbt och långsamt kom ut 2011 och hyllades som ”ett mästerverk inom samhällsvetenskapen”. Den ger en översikt av de två vanligaste tillvägagångssätten som våra hjärnor använder. Det ena snabbt, automatiskt och intuitivt, det andra långsamt, medvetet och analytiskt. Kahneman rekommenderar att vi oftare använder det senare. När Kahneman dog, 90 år gammal förra året, påminde många om att världen har förlorat en röst som blivit allt viktigare i det upphettade samtals- och samhällsklimatet.
I Jason Zweigs artikel i Wall Street Journal, fick vi veta att Kahnemans sista beslut hade varit att tillsammans med sin fru och forskningskollega Barbara Tversky och sin dotter ta flyget från New York till Paris. Där promerade de runt i staden, besökte muséer, gick på balett och åt chokladmousse. Sedan åkte nobelpristagaren till en självmordsklinik i Schweiz och avslutade sitt liv.
L sa att han var chockad, och att han aldrig skulle kunna gå med på att betrakta ett sådant beslut som bra. Jag instämde, och trots att solen nu vräkte in genom det stora köksfönstret började jag frysa på riktigt.
***
