Viktigare än USA

»Vi ska prata om presidentvalet«, säger jag till en kollega. »Ja, nu är det väl klart att det blir Romney«, svarar hon. Så är det i Sverige. Det finns bara ett presidentval vi bryr oss om, det i USA.

Men ser man snävt till Sveriges intresse är det elyséepalatset vi bör oroa oss för mer än Vita huset.

När Anders Borg i veckan lade fram vårbudgeten var det utvecklingen i omvärlden som styrde arbetslöshet, tillväxt och statsfinanser. Och det största osäkerhetsmomentet i denna omvärld är eurozonen. Och den viktigaste spelaren där är Frankrike.

Även de som gör sig lustiga över Sarkozys politiska adhd erkänner att det är han som varit drivande i »Merkozy«-duon med tyska kanslern Angela Merkel. Det är Tyskland som bestämt och finansierat räddningspaketen, det är Berlin som definierar EU-politikernas relation till Europeiska centralbanken, men det är Sarkozy och fransmännen som konstant knuffar tyskarna framför sig.  Och medan Merkel sitter säkert ser Sarkozy ut att bytas ut den 6 maj mot socialisten François Hollande.

Frankrike är kanske den mest sannolika kandidaten till nästa skuldkrisland även om man är långt från Italiens skuldnivå. Med planerade besparingar kan man fortsätta låna till blott 3 procents ränta. Men fastnar tillväxten kring noll, och skulden fortsätter ticka upp, hamnar Frankrike i samma sits som Italien.

Samtidigt har Frankrike mycket större ekonomisk potential än vad vår amerikanska- nidbild av bohemiska lata grodätare betingat oss att tro. De privatanställda är bland världens mest högutbildade och framgångsrika med aktningsvärd lönsamhet i allt från handväskor till polymerer. Problemet är bara att den offentliga sektorn tillhör världens minst effektiva, och arbetsmarknaden de mest dysfunktionella.

På ytan ser det inte så illa ut. De båda presidentkandidaterna har dyrt och heligt lovat hålla hårt i statsfinanserna. På svenskt manér beskyller man motståndaren för att vara för slösaktiga, inte för snåla. »Ni röstar för vänstern och ni får Grekland«, har varit Sarkozys refräng.  Hollande vill omförhandla europakten för att få in mer »tillväxt«, men det beskriver han nästan själv som mest retorik.

Men under ytan är Frankrike i en djup förtroendekris. Det är som fransmännen gett upp hoppet om att massarbetslösheten ska minska och att landet någonsin ska ta sig ur krisen och den växande fattigdomen.

I detta val råder kompakt cynism. Sarkozy har på fem år bara levererat bråkdelar av den revolution han utlovade och hänfaller nu åt ren populism. Av Hollande förväntar sig väljarna inte så mycket och gud förbjude att han gör det han på papperet föreslår, en återgång till retrosocialism à la Juholt med 75-procentig marginalskatt och expanderad -offentligsektor. Opinionsmätningarna visar att två tredjedelar av Hollandes väljare och 60 procent av Sarkozys främst röstar på den ene för att man till varje pris vill slippa den andre, inte för att man gillar kandidaten. Rekordmånga väntas ligga kvar på soffan.

2007 krympte extremhögern och extremvänstern till sin lägsta andel sedan kriget. I detta val motsvarar Nationella frontens Marine Le Pen och vänsterfrontens (betydligt mer sympatiske) Jean-Luc Mélenchon 30–35 procent. Tillsammans drar de Sarkozy respektive Hollande åt populistiska extremer. Det är en extremistisk våg i krisens Europa som nu sköljer över EU:s näst största nation.

Ingen vågar i detta läge underskatta Sarkozy, den cyniska kampanjens mästare. Hans stöd har förvisso sjunkit tillbaka men valet förblir olidligt jämnt. Risken finns att endera kandidaten vinner presidentvalet, medan andra sidan vinner valet till nationalförsamlingen, en månad senare. Då är fransk politik helt blockerad.

Därmed har valet bäddat synnerligen illa för de tuffa sparpaket och plågsamma reformer som fransmännen innerst inne vet väntar runt hörnet, även om kandidaterna inte talar om det. I hjärtat av Europas ekonomiska återhämtning sitter Frankrike som ett stort frågetecken. Hur det till slut rätas ut är ett ännu större problem för Sverige än om Mitt Romney tar över Vita huset.

FÖR ÖVRIGT är det märkligt att det är en borgerlig regering som är i färd med att byta marknadsbaserade instrument för att stimulera miljöbilar, i form av skattebefriat biobränsle, till ett planekonomiskt system som kvoterar in bioinnehållet i vanlig bensin och diesel. Dels är det obegripligt varför miljövänligt biodrivmedel alls ska punktbeskattas och att vi inte tagit strid mot det i Bryssel. Dels är ju Sveriges mål att göra bilarna fossiloberoende, och det blir de knappast med mer inkvoterat biobränsle. Sveriges viktigaste miljöroll är inte att minska våra direkta utsläpp utan att vara ett föredöme. Då är det generalfel att bromsa miljöbilsutvecklingen.