Viktigast i världen
Denna krönika skrivs på ett inrikesflyg mellan den uråldriga heliga staden Varanasi och den brusande metropolen Bengaluru, centrum för den indiska it-sektorn. Jag är fortfarande tagen av likbränningarna på trapporna ner mot Ganges.
Sekler skiljer de båda städerna åt. Än så länge. Men den nye premiärministern Narendra Modi säger att han vill rena Ganges och modernisera Varanasi – utan att hota deras kulturella och religiösa särart.
Det är en herkuleansk uppgift han har tagit sig an. En av många. Indien måste lyfta sina hundratals miljoner fattiga, förbättra grundutbildning och hälsovård, bygga infrastruktur och kämpa ner korruptionen. Detta i ett land som är en egen subkontinent, med mer än dubbelt så många invånare som hela Västeuropa, med fler raser, nationaliteter och språk, större klassklyftor, kastsystem och skarpare religiösa konflikter.
Indien bär på stora löften. Dess väldiga och samtidigt unga befolkning ger stor potentiell köpkraft och produktionskapacitet. De flesta bedömare spår att Indien om ett par årtionden är världens folkrikaste nation (före Kina) och så småningom den näst största ekonomin (efter Kina).
Men det är inte säkert att löftena infrias. Länge satt landet fast i stagnation. Kolonialmakten England slog sönder den inhemska industrin. Därefter byggde självständighetens fäder och döttrar, personifierade av Nehru-Gandhi-klanen, upp ekonomin på byråkrati, licensgivning och protektionism – vilket gödde korruption. Produktivitetstillväxten var svag. Fattigdomen bestod.
En akut kris i början av 1990-talet tvingade fram avregleringar och reformer, och Indien sköt äntligen fart. Självmedvetenheten växte. Indien skulle ta in Kinas försprång. Indiska magnater klättrade i de internationella miljardärsligorna. Tata tog över Jaguar.
Men reformerna gick efter hand i stå. Korruptionen frätte, politiken paralyserades. Tillväxten bromsade, investeringarna avtog.
Till slut tröttnade väljarna på korruption och stagnation. I parlamentsvalet i våras – då 550 miljoner människor röstade – kastades det gamla styret ut. Hindunationalisterna i BJP (»Indiens folkparti«) under ledning av Gujarats guvernör Modi vann absolut majoritet i underhuset. Det starka politiska mandatet ger större handlingsutrymme än någon regering haft på 30 år.
Modis första halvår vid makten har dock inte kännetecknats av stora, svepande ekonomiska reformer – vilket gjort en del skrivbordskommentatorer i Europa och USA besvikna. Modi har i stället inriktat sig på något som är en förutsättning för att framtida reformer ska fungera, nämligen att tukta och effektivisera den indiska byråkratin.
Detta är alldeles nödvändigt. Gunnar Myrdal (vars hustru Alva var svensk ambassadör i Indien under 1950-talet) karaktäriserade den indiska staten som »mjuk«. Med det menade han att den var korrumperad och ineffektiv, och att social ingenjörskonst som i det välordnade Sverige var en omöjlighet i det kaotiska Indien.
Därför är en »hårdare«, väl fungerande, icke-korrupt statsapparat ett måste. Väl fungerande marknader kräver icke-korruption, en kompetent stat och ett rättssamhälle där ingångna avtal respekteras.
Således är det löftesrikt att Modi nu tar sig an just den uppgiften. Han går fram som en furie, rensar ut korrumperade och inkompetenta byråkrater, kontrollerar chefstjänstemännens närvaro och arbetar själv dygnet runt.
Om Modi lyckas med att effektivisera den indiska staten har han gjort en stor insats. Då kan grunden läggas för reformer av skatter, arbetsmarknad, utbildning, stadsplanering – allt detta som krävs för att lyfta de hundratals miljonerna fattiga.
Ibland diskuteras vem som är världens mäktigaste politiker. Xi Jinping vinner den ligan solklart. Barack Obama är nog tvåa, trots att han är kringskuren och en lam anka. Men Narendra Modi är antagligen – i konkurrens med Vladimir Putin – världens viktigaste politiker. Putin kan starta ett nytt kallt krig. Men ingen har möjligheten att under de kommande åren konkret och handfast förändra så miljontals många fattiga människors liv som Modi.
För övrigt har Modi i sin strävan att effektivisera byråkratin stipulerat att alla interna pm ska kunna sammanfattas på en sida, och att inga powerpointpresentationer får innehålla mer än 15 bilder. Kanske en idé för Stefan Löfven att ta efter?
