Vilka ägare vill regeringen ha?

Staten och kapitalet har båda del i skandalen med Caremas äldreboende Koppargården. Alla lokalpolitiker som med darrande finger pekar »Det är inte vi, det är Carema!«, och panikstoppar upphandling, borde peka finger åt sig själva. Vanvården utfördes av Carema, men det fanns bara en beställare: politikernas ­offentliga monopol.

Borgerliga debattörer har påmint om att de 20 sämsta äldreboendena i Sverige enligt Socialstyrelsens rankning är kommunala, medan ett antal privata boenden kvalat in bland de 20 bästa. Att de före­gående vårdskandalerna var på kommunala och inte privata äldrehem. Regeringen uppdrar nu åt Socialstyrelsen att utreda om det är skillnad i kvalitet mellan privat och offentligt ägd äldreomsorg.

Men den mest relevanta frågan är hur upphandlingen sker. Upphandlar politikerna med tydliga kvalitetskrav brukar de som vunnit kontraktet leverera. Om man däremot är naiv eller inkompetent får man Koppargården.

Koppargården hade haft allvarliga problem i åratal i kommunal regi. När den till slut gick ut på entreprenad efterfrågade kommunen ingen tydlig plan för hur missförhållandena skulle rättas till, tvärtom såg man hur Carema behöll samma personal och samma strukturer. Problemen dumpades på en extern aktör.

Enligt utredningen om offentlig upphandling är det bara en fjärdedel av de offentliga upphandlingarna som följs upp. Upphandlingskompetens och efterkontroll är en del av lösningen. En annan är att införa valfrihet för äldreomsorgen i alla kommuner. Medan vi i dag kan byta vårdcentral om vi blir illa bemötta är de sängbundna och utsatta äldre i nästan alla kommuner fast i ett monopol för resten av livet.

Den äldre måste, med eller utan hjälp av anhöriga, ha möjlighet att snabbt flytta. Redan innan vanvården når Koppar­gårdens nivå måste dåliga äldreboenden straffas med att utflyttade patienter lämnar tomma sängar efter sig som gröper hål i riskkapitalbolagens vinstkalkyler. Det oberoende kvalitetsindex som Caremas vd nu förespråkar kan bli en hjälp för patienter och anhöriga när de väljer, och väljer bort.

Problemet med kapitalet då? Visst vore det underbart om bara ideella, icke vinstdrivande föreningar och stiftelser stod för alternativen till det offentliga. Men det bygger på en märklig idé om att det står idealister på kö för att förlora 10 miljoner av egna eller lånade pengar på att bygga upp en ny skola eller nytt vårdhem, med bara äran som tack.

Det bygger också på en ologisk syn på vinst och offentliga pengar. Är det förkastligt att de som är bra på att byta bajsblöjor och lära problembarn läsa och skriva får ta ut vinst, medan det är helt ok att plocka vinst ur offentliga medel om man bygger skolorna och vårdhemmen, anlägger vägen fram till dörren, säljer blöjorna och skolböckerna?

Vad är rimlig avkastning på äldreomsorg? Det bestäms ju främst av vilka kvalitetskrav politikerna ställer för pengarna, och hur mycket det kommunala alternativet kostar. Om kvaliteten brister är det det som är problemet, inte vinsten. Och om bolagen trots högre kvalitet än det kommunala ändå pressar ur 15 procent vinstmarginal borde politikerna fundera på varför det offentliga alternativet är så dyrt.

I många decennier har vi beskattat privata enskilda ägare strängeligen. Samtidigt har vi hos våra världsledande koncerner tolererat de mest exotiska skatteupplägg, som nästan halverat storbolagens faktiska beskattning. Vi har fått en världsledande finansbransch och supereffektiva riskkapitalbolag.

Därför är det riskkapitalbolagen som går in först i nya branscher, från it-bolag till vårdhem, för det är de som har pengarna. Nu lägger regeringen mycket energi på att täppa till riskkapitalbolagens gräddfiler. Men tänk om lika mycket energi som de ägnar åt vilka ägare de inte vill ha i välfärden kunde läggas på vilka ägare de faktiskt vill ha.

Hur kan vi med skattesystemet gynna det personliga ägandet? Premiera i stället för att straffa de som står med uppkavlade skjortärmar i verksamheten? Lärare och vårdpersonal som tror att de kan driva verksamheten bättre själva. Entreprenörer som brinner för sitt jobb och sina kunder. Välfärdsbranschens skurkar har nu fått sitt straff. Låt oss belöna hjältarna också.

FÖR ÖVRIGT är frågan varför alla politiker egentligen är så nöjda över att vi står utanför euron. Hade Sverige haft euron i dag hade vi likt andra euroländer med goda statsfinanser haft lägre styrränta, lägre marknadsräntor och lägre växelkurs, vilket kortsiktigt gynnat exportindustrin. Sist men inte minst hade Sverige haft inflytande över de stora besluten om Europas framtid.