Vilka är det som ska offras?

Någon med min politiska färg får ofta vänja sig vid att vara adressat för diverse argument på temat socialismen kontra den mänskliga naturen. Alltså: Fungerar kommunism ens i teorin, eller faller idén på att vi människor är sådana att vår natur inte är förenlig med en massa jämlikhet och delande på saker? Frågan om den mänskliga naturen kontra socialismen framstår i dag dock som ganska akademisk: realsocialismen är som bekant död, och chansen att Jonas Sjöstedt blir vår nästa statsminister är inte direkt överväldigande.

I samband med alla våra tvära kast inom politiken och en ökande uppgivenhet inför en våg av terrorattacker som vägrar att ta slut så har jag börjat fundera på om inte frågan ovan fortfarande är relevant, ändå. Men i stället för att fortsätta rikta den mot gårdagens politiska system är det kanske dags att vända blicken mot dagens: Går ens liberalismen – eller i alla fall dess moderna form – att förena med den mänskliga naturen?

Min fråga är allvarligt menad. Tänk er tillbaka till den debatt som går i repris efter varje terrordåd. I en krönika i Expressen nyligen lyfte Johan Hakelius frågan om det inte var dags att äntligen bli förbannad; om man inte får vara arg efter terrordådet i Manchester, när får man egentligen vara arg? Frågan är berättigad, men det finns en rent definitionsmässig aspekt här som sällan ges uppmärksamhet.

Vad säger egentligen sättet som ilskan blivit så genompolitiserad på i dag – där den som känner ilska riskerar att »låta terroristerna vinna« – om liberalismens grundläggande människosyn? Vad krävs, för att omformulera frågan något, för att en människa ska kunna uppnå offentlighetens ideal om den goda liberala medborgaren?

En god liberal är inte arg. En god liberal är inte rädd. En god liberal är inte bitter över samhällsutvecklingens avigsidor, utan inser att dessa avigsidor helt enkelt är priset vi måste betala. Således blir det vanligaste argumentet i samband med terrorattacker antingen att du löper större risk att dö av att halka på väg mot badkaret än i en terrorattack och att det därför är löjligt att bry sig om dem, eller att även om det är tragiskt att folk dör i terrorattacker så skulle priset vi vore tvungna att betala för att bli av med dem – det vill säga att ge upp våra liberala, rättssäkra, demokratiska samhällsprinciper – så ohyggligt högt att »vi« tillsammans borde och måste offra våra egna martyrer på det öppna samhällets altare.

Men vem vill egentligen *bli* det öppna samhällets martyr? Existerar den sortens människa som är fullt beredd att få den egna kroppen – eller sina barns kroppar – söndersliten av metallskrotet från en hemgjord bomb, hellre än att »låta terroristerna vinna«? Jag ställer den här frågan för att det är svårt att undvika att lägga märke till en växande diskrepans mellan de mänskliga ideal vi försöker bygga våra argument på, och det sätt som vanliga människor trots allt beter sig i sin vardag.

Nästan alla människor som har möjligheten att köpa sig fria från de negativa konsekvenserna av invandring (för att ta blott ett exempel) gör det: de byter bostad, de flyttar sina barn till en fungerande skola, och så vidare. »Var inte rädda!«, skanderar Henrik Schyffert, men så fort en terrorattack sker på svensk mark så inser han (och erkänner) att inte ens Henrik Schyffert klarar av att följa uppmaningen.

Nästan alla som har möjligheten – och plånboken – att fly det öppna samhällets värnplikt gör det, alltså. I de områden som inte lider illa av globaliseringens effekter ojar man sig över vita kränkta arbetarklassmän; i de områden som inte har havererande skolor och där människor avrättas på öppen gata ojar man sig över huruvida själva nyheterna om detta kommer att »gynna SD:s berättelse« eller inte.

Rent konkret: Vem är det egentligen vi kräver ska offra saker i dag, och för vems skull ska den göra det? Är det menat att den anonyma massan människor som inte tjänat en endaste ynka krona på att skriva för en liberal ledarsida eller tankesmedja ska axla den börda och göra de uppoffringar i sina vardagliga liv som våra stora ideologer själva sällan klarar av? Är det meningen att de som inte kan köpa sig fria från liberalismens avigsidor, som inte kan segregera sig eller flytta barnen till en privat skola, ska ha modet och den ideologiska övertygelsen som krävs för att exempelvis inte vara »rädda« i dag, när Henrik Schyffert själv, trots alla hans ekonomiska och sociala privilegier, inte klarar av samma sak?

Kalla mig galen, men för mig framstår en sådan människosyn som ganska orealistisk. Den verkar till och med mer orealistisk än den som låg bakom det socialistiska världsimperium som sedan länge ruttnar i graven.