Vilken är västvärldens strategi i det nya kalla kriget?

Thomas Gür: 

Det gamla kalla kriget hade en tydlig ideologisk slagsida: Det ena lägret erkände sig till socialismen, och det andra lägret, enligt det första lägret, till kapitalismen, även om det inte finns någon ideologi som kan kallas ”kapitalism”. 

Oaktat den terminologiska förvirringen, ledde denna ideologiska dikotomi till att vissa inte ville sälla sig till någotdera av lägren. Alltså uppstod ”den tredje ståndpunkten” som blev särskilt populär i länder som Sverige. Denna tredje ståndpunkt ledde till kålsuparteorin att bägge sidor var ungefär lika onda. Eftersom ett krig, om än ett kallt sådant, pågick och det fanns militärallianser på respektive sidor, ledde den tredje ståndpunkten också till hyllningar till alliansfrihet och hyllningstal till ”den alliansfria rörelsen”. 

Det nya kalla kriget är mycket enklare att ta ställning till och att inta ställning i. Här finns ingen ideologisk överbyggnad som behöver leda till tvister om vad den ena eller andra ”-ismen” har med sig i bagaget. 

Kontrahenterna är enkla att beskriva. 

I den ena ringhörnan finns någorlunda frihetliga länder, med någorlunda fungerande liberala samhällsmodeller, någorlunda funktionella demokratier och någorlunda fria ekonomier. De är inte gestaltningar av några ”-ismer” och försöker inte heller att vara det. De är emellertid som en samling med många olika schatteringar och därtill stora brister, ett svar, inte på frågan ”varför är så många länder fattiga, korrupta och ofria”, utan på frågan ”hur kommer det sig att vissa länder inte är fattiga, korrupta och ofria?” Det vill säga, dessa någorlunda fria länder påvisar att det finns vägar ut ur det som annars har varit och ofta fortfarande är mänsklighetens beklagliga allmäntillstånd. 

I den motsatta ringhörnan finns, tillsammans med ett antal minioner, ett par riktigt stora länder med omfattande landytor och ofta stora populationer, länder som utmärks av förtryck, auktoritära eller totalitära samhällsmodeller, korrumperade och ofta våldsamma och lögnaktiga politiska system och korrupta kommandoekonomier. 

Motsättningen går mellan någorlunda frihet å ena sidan och garanterat förtryck i olika nyanser å den andra. 

Vilken bör då vår, alltså västvärldens och den någorlunda fria sidans, strategi vara i detta nya kalla krig? Svaret är: Samma som under det gamla kalla kriget, minus den ideologiska retoriken. 

Alltså för det första att vara beväpnade till tänderna, så att det kalla kriget inte övergår till ett varmt krig: Ställ frågan, om Ukraina hade behållit sina kärnvapen efter kommunismens fall, hade Putin då vågat vara lika hotfull mot Zelenskyj? 

För det andra att till det yttersta stödja de länder som finns inom den fria sfären eller vill tillhöra den, ifall de hotas, eller när de blir angripna, av den ofria sidan eller dess vasaller. Så gjorde Väst, och främst USA, under det förra kalla kriget med stödet till Israel gentemot landets fientliga granndiktaturer. Så bör vi fortsätta med att göra i dag beträffande Ukraina, och, mot alla eventualiteter, beträffande Taiwan. 

Och precis som i fallet med Ukraina med sitt korrupta politiska system och sitt tvivelaktiga rättsväsende från tiden före Rysslands invasion, kommer några av de som vi bör och måste samarbeta med, inte nödvändigtvis vara så som vi önskade att de vore. 

Slutligen bör vi sålunda ta till oss insikten att när vi bygger en allians av länder för att stå emot hotet från den ofria världen har vi inte lyxen att vara sparsmakade beträffande vilka vi måste liera oss med. 

Markus Kallifatides: 

Relationerna mellan den USA-ledda ”västvärlden” och Kina präglas av diplomatisk köld, militär rustning och hårdnande ekonomisk antagonism. Kina eftersträvar nu att bryta dollarns roll som internationell reservvaluta och hotar därmed vad som varit ett globalt privilegium för USA sedan andra världskriget: att kunna skapa mer av sin egen valuta, utan att själv drabbas fullt ut av inflationseffekterna.  

Kina har under de senaste decennierna blommat ut som ekonomisk och militär stormakt, den enda med kapacitet och vilja att utmana USA om att hålla i den globala taktpinnen — enligt den analys som görs inom statsapparaten i Washington. Denna blomstring har i allt väsentligt möjliggjorts av USA:s och hela västvärldens inkludering av Kina i internationell handel, kapitalflöden och även rörlighet för människor. Det är relativt sent påkommet att det möjligen är förenat med ”utmaningar” att till exempel engelska universitet lever på att utbilda kinesiska studenter, varav vissa skulle kunna vara underrättelseagenter för en antagonistisk nation. Men sådana bekymmer har inte stått i centrum för den västliga uppmärksamheten när möjligheten att exploatera världshistoriens största reservarmé av industriarbetskraft öppnade sig, liksom den potentiellt största exportmarknaden för både råvaror och industriprodukter.  

Den stora kampen i väst står mellan demokrati och kapitalism. Sammanblandningen av dessa två är det ideologiska fikonlöv som den globala kapitalistiska eliten lutat sig mot i försvar för så kallad ”frihandel”, det vill säga handel mellan helt ojämbördiga parter under regler satta av de starkare, selektiv frihet för starka aktörer och total ofrihet för andra, i stor utsträckning oreglerad rörlighet för finanskapital, ett astronomiskt skatteundandragande via skatteparadis och interna kapitalflöden i globala koncernstrukturer.  

Att nu krångla sig ur europeiskt beroende av både rysk gas och Kina som expanderande marknad för industrivaror, samt USA:s beroende av kinesisk arbetskraft utan mänskliga rättigheter, är inte gjort i en handvändning. Men i grunden borde det handla om att för första gången bygga en västlig ekonomi utan exploatering av något eller någon annan. En ekonomi där kapital investeras i produktion som respekterar människovärdet, löntagares rätt och planetens gränser. 

”Västvärlden” är naturligtvis inte en sammanhållen aktör, utan en splittrad hop av mer eller mindre demokratiska stater alltjämt präglade både av en internationell kapitalistisk elit som försvarar sina privilegier och av nationalistiska villfarelser. Såväl Kinas som Rysslands säkerhetstjänster gör naturligtvis allt för att underblåsa just nationalistiska strömningar i västvärlden för att försvaga framväxten av en enad demokratisk front mot autokratins anspråk. På hemmaplan är det ett tröstlöst och patetiskt tjatande om det unikt kinesiska och det unikt ryska alltmedan Ryssland för ett imperialistiskt krig i Ukraina. Det på riktigt relativt unika med såväl Kina som Ryssland är att västvärlden inte kan och inte bör försöka betvinga dem med militära medel, eftersom varje sådant försök är förenat med risken för jordens undergång. En indirekt strategi för långsiktig påverkan är att föredra.  

Det är dags att visa att västlig demokrati kan blomstra av egen kraft och att ta ansvar för planetens klimat och dess biologiska mångfald. För det krävs, naturligtvis, den demokratiska socialismen. #Tax the rich!

***

Läs även: Är det legitimt att tala om äganderätt?

Läs även: Finns det ett fascistiskt hot i dag?