Vill du slippa ha en åsikt? Göm dig bakom algoritmerna
Alla är rädda för att bli föremål för den moderna inkvisitionen.
Toppbild: Unsplash
Det finns en underbar bild av Juergen Teller på en naken, 71-årig Vivienne Westwood utsträckt på en Louis-seize-soffa, klädd i ett blommigt aubussontyg. Hon ser ut som en allt annat än jungfrulig Venus. Det hade varit den perfekta bilden att lägga ut på Instagram för att hedra punkens fruktbarhetsgudinna när hon gick bort, men det är förstås omöjligt, eftersom Instagrams algoritmer både är nypuritanska och obildade. De kan inte skilja nakenhet från nakenhet och porr från kulturhistoria.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Någon i mitt flöde gjorde det ändå, efter att ha maskerat bröst och kön, men den typen av självcensur förtar hela poängen. En skitsak, givetvis. Om man nu envisas med att konversera på amerikanska plattformar får man följa amerikanska regler. Men det är, å andra sidan, bara toppen på isberget.
Två trender har varit starka rätt länge. Den ena är digitaliseringen. Den andra är rädslan att inte ha ryggen fri. Båda rör sig brett genom samhället. Det spelar ingen roll om det gäller offentlig förvaltning, akademiska institutioner, företag, politiska partier, fackföreningar, branschsammanslutningar eller, i många fall, kyrkor. Inom alla finns en rädsla för att trampa fel och bli föremål för den moderna inkvisitionen.
Det som brukade vara olika sfärer i samhället, med olika tankesätt och värdeskalor, blir av det skälet i allt högre grad en enda likriktad koloss. Överallt snickras det på "värdegrunder", som är till förvillelse lika, eftersom de alla görs från samma mallar, som spottats ut av konsulter, som i sin tur likriktats av de delar av universiteten som främst ägnar sig åt ideologisk uppfostran.
En del katekeser av det där slaget tillkommer av övertygelse, men många är mest till för att lyfta ansvaret från de ansvariga för verksamheten. Om ledare förr i tiden stod för något och hävdade det, vill dagens ledare snarare kunna gömma sig bakom fastslagna, standardiserade, säkra plattityder. Det handlar om riskminimering och det som inom politiken kallas "deniability". Att aldrig kunna åka dit för något. Att aldrig sticka ut hakan. Att alltid skriva under på den senast överenskomna progressiva ideologin, eftersom allt annat kan leda till obehag.
Här kommer digitaliseringen in. Den är ett förstklassigt redskap för den som vill undvika att ha en egen åsikt och ta något egentligt ansvar.
Man kan till exempel sy ihop en algoritm som går igenom akademiska texter, annonser, eller nyhetsartiklar och bedömer huruvida de avviker från det ideologiskt önskvärda vad gäller kön, ursprung, sexuella preferenser och så vidare. Om man lät en människa – en censor, som det hette förut – tvätta texter på det sättet, skulle det vara mycket besvärligare. Men om en algoritm gör det kan man gömma sig bakom den. Det algoritmen kommer fram till blir till ett slags faktum, en sanning bortom diskussion.
"The computer says no", som David Williams receptionist brukade säga i Little Britain.
Och det här är inte en framtidsfantasi. Det är mer än fyra år sedan som det rapporterades om att Dagens Nyheter tvättar sina texter i en "genusrobot". Flera universitet och högskolor använder sig av liknande algoritmer för att avgöra om texter är "maskulint eller feminint kodade".
Men ingen algoritm uppstår av sig själv. Särskilt inte sådana som ska försvara ideologiska övertygelser. Bakom de här automatiska politiska kommissarierna finns alldeles vanliga politiska kommissarier. De mångfaldigar sin makt digitalt genom att sy ihop skenbart opersonliga och opartiska algoritmer. Vill man ifrågasätta resultatet är det inte ens säkert att det finns någon att tala med.
Algoritmer är, med andra ord, även ett förstklassigt redskap i den ideologiska maktkampen. Med lite skicklighet och tillräckligt passiva "ledare" kan algoritmerna föröka sig som virus och likrikta organisationerna mer effektivt än någon människa. De kan överleva sina upphovspersoner och underblåsa och upprätthålla självcensur i generationer.
Åtminstone tills vi, snarare än datorn, lär oss att säga nej.
Läs även: Sociala medier är som surströmming
