Vill inte regeringen att våldsvågen ska upphöra?

Den pågående våldsvågen är högerregeringen Kristerssons högsta prioritet och det är klokt. Men just nu håller regeringen på att förvandlas till en högerpopulistisk maskin som varje halvtimme ropar ut nya ännu hårdare repressiva åtgärder. De senaste veckorna har oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen, högerregeringen och ”samarbetspartiet” SD ropat i kör för att vara hårdast – först. Tid för eftertanke är det noll av i twitter-trollens tider. Visa av erfarenheterna från flyktingvågen 2015 vill ingen vara senfärdig, även om analys och viss känslokyla vore på sin plats. 

Vissa dagar har utropen från det politiska ledarskapets högsta kast om hårdare tag rört sig exponentiellt snabbt – vattenkanoner till frukost, armén sätts in till lunch och drönare med ansiktsigenkänning á la Kinas kommunistparti till trekaffet, som förmodligen vid denna tidnings pressläggning ska få rätt att utföra avrättningar av mörkhyade i preventivt syfte. Allt snabbutrett av en ensam byråkrat med rekordkort remisstid. 

Allt andas stor nervositet. Regeringen vet inte vad de ska göra, så den drämmer till så hårt den kan för att visa dådkraft. Det gör mig nervös. 

Är det någon fråga där den svenska staten skulle behöva sätta sig ner och ta fram en bred analys och handlingsplan är det den pågående våldsvågen och gängproblematiken. Ni vet en sådan där gammaldags bred parlamentarisk utredning som får befogenheter att rekrytera de bästa forskarna, utredarna och analytikerna för att ta reda på varför detta har uppstått i Sverige, hur andra länder gjort för att bryta liknande situationer tidigare (för det har hänt) och hur den mest effektiva politiken, både kriminalpolitiska och socialpolitiska strategin ser ut. Låt det ta ett par år – gå sedan till verket. 

Så vitt jag vet är inget parti i riksdagen för mord eller bombdåd, så en ordnad process där man får en gedigen grund och kunskapsläge tillsammans, innan man fattar beslut, vore rätt rimligt. Sedan borde rätt bred politisk enighet kunna nås. Att lagstifta i steget med en mikrofon under näsan är sällan en bra idé. 

Låt mig därför föreslå detta, en bred parlamentarisk utredning om hur man ska knäcka den organiserade brottsligheten, medan polisen försöker göra sitt jobb med mer resurser och fler lagliga metoder än någonsin. 

Personligen har jag inget emot hårdare straff om det fungerar. Nu har man höjt straff i en rasande fart och våldet bara ökar. Något fungerar uppenbarligen dåligt. Polisen har aldrig haft mer resurser, men gör sämre och sämre ifrån sig. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) kan införa hur hårda straff som helst, men om polisen inte lagför och domstolarna inte dömer människor för brotten, spelar det mindre roll hur brant mot skyn straffskalorna stiga. 

Och. Vi måste göra något åt rekryteringen. Något har gått sönder i ett land där barn dödar barn. Och barn brukar vi hantera med socialpolitik, helst innan de blir kriminella. Det är betydligt billigare. Det är även humant. Om någon kommer ihåg det ordet. 

Varje år rekryteras cirka 1000 nya utsatta barn in i gängkriminella miljöer, enligt beräkningar från polisen. Ingenting tyder på att landets skolor, socialtjänst och brottsförebyggande insatser kommer rustas tillräckligt för att stoppa inflödet. I höstbudgeten skjuter regeringen inte till mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner än 16 miljarder, trots att SKR räknar med ett underskott på 28 miljarder. Det kommer utan tvekan att drabba de insatser som ska agera brottsförebyggande. Då spelar det ingen roll hur många som fängslas och får långa straff, så länge nya rekryter tar deras plats kommer våldet fortsätta. 

Redan innan lågkonjunkturen slog till visade min kollega på Katalys, utredaren Kalle Sundin i rapporten Nedskärningarna bakom den hårda retoriken att samtliga kommuner med utsatta områden behöver mer stöd för att kunna stoppa rekryteringen. Situationen har förvärrats ytterligare sedan dess. När fackförbundet Vision nyligen presenterade sin årliga socialchefsrapport visade den att 71 procent av kommunernas socialchefer anser att det inom givna budgetramar är mycket eller ganska svårt att arbeta uppsökande och förebyggande. 

Politikerna borde ha lärt sig vid det här laget. Inte minst Ulf Kristersson. Han var först socialborgarråd i Stockholm, med ansvar för det brottsförebyggande arbetet, under mandatperioden 2006–2010. Då började skjutvapenvåldet stiga bland unga i Sverige. Carin Götblad, polismästare i Stockholms län, larmade i en rapport 2010 om att stora grupper pojkar riskerade att hamna i kriminella grupperingar. När Kristersson sedan ingick i Reinfeldts regering 2010–2014 minskade polistillväxten kraftigt. Som socialförsäkringsminister var han med och bantade de sociala skyddsnäten, samtidigt som finanskris och arbetslöshet drabbade Sveriges förorter. Medan alliansregeringarna fokuserade på skattesänkningar och avdrag för landets välmående områden, växte gängmiljöerna fram parallellt med skolsegregation och vinstdrivande friskolor, som förutom omfattande skjutvåld är en av få svenska särdrag i EU. Kan de hänga samman? 

Under Stefan Löfvens regeringsperiod 2014–2021 blev Socialdemokraternas mittensamarbete efter valet 2018 ett hårt slag mot de brottsförebyggande insatserna. Satsningar som aviserades under Löfven – som skulle stötta kommunerna att bryta segregationen – bantades ned med 77 procent efter att Januariavtalet slöts. Det som skulle ha blivit 2,2 miljarder årligen i statsbidrag, blev i stället 500 miljoner. 

I de två budgeter som Ulf Kristerssons regering hunnit presentera hittills har vi sett ytterligare nedskärningar och alldeles för små ambitioner. Hur länge ska denna charad fortgå? Hur länge kan politiker som säger sig prioritera kampen mot gängen, främst fortsätta dra ner på precis de insatser som polisen och forskningen pekat ut som centrala? 

Man kan nästan fråga om regeringen kanske inte vill att våldsvågen ska sluta?

***

Läs även: Vi kan inte spela blockflöjt medan Sverige brinner

Läs även: Sverige har drabbats av långvarig statlig anorexi