Vingklipp hökarna!
Si vis pacem para bellum – vill du fred ska du rusta för krig, sa romarna. Inte oväntat kraxar nu amerikanska hökar samma ramsa mot Obama-administrationen, när den söker flytta USA och världen några fjät mot nedrustning och fred.
För några dagar sen kunde man läsa om kandiderande republikaner som skrev på ett upprop med titeln »Fred genom styrka« där man bland annat vill hålla öppet för fler kärnvapenprov. Några dagar tidigare klagade en känd amerikansk förespråkare för Irakkriget 2003, tidigare CIA chefen James Woolsey, att Obama är »too much Mr. Nice Guy« när det gäller nedrustning. Alla gillar en stark häst bättre än en svag och nedrustning får USA att se ut som en svag häst, skrev han. Jag är glad att Obama inte är en häst.
Woolsey gav säkert uttryck för vad många amerikaner känner: folk måste ha vapen i fickan för att bli respekterade och USA måste förbli rustat till tänderna. Även om budgetunderskottet är katastrofalt får försvarsbudgeten inte minska. I den amerikanska kongressen där det militärindustriella komplexets dollar flödar över ledamöterna förstärks denna instinkt flerfaldigt. I fjol röstade man fram miljarder för ett stridsplan som Pentagon inte ens bett om!
Den amerikanske försvarsministern Gates får beröm i New York Times för att han försöker hålla igen på försvarsbudgeten. Han har lyckats med stordådet att föreslå en ny budget som i fast penningvärde bara ökar med två–tre procent i stället för fyra procent som under perioden 2000 till 2009. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att han tycker européerna är futtiga när det gäller bidrag till kriget i Afghanistan och uttryckte bedrövelse över att en stor del av »den europeiska allmänheten och det politiska skiktet är emot militärt våld«. Tänka sig! Undrar vad han ska tycka när grekerna som tydligen ägnat mer av sin nationalprodukt åt militärkostnader än vad andra européer har gjort, nu – med en avgjort fridsam och pank Papandreou i ledningen – bestämmer sig för att ytterligare förbättra förbindelserna med Turkiet och minska försvarsutgifterna.
Att någon har ett vapen i fickan innebär alltid en risk att det används. Detsamma gäller en stark statlig militarism. Madeleine Albright präglade uttrycket »the indispensible nation« om USA – det oundgängliga landet. En truism om man bara menar att USA:s medverkan ofta är oundgänglig, men en farlighet när den kombineras med idén om att USA skulle vara ett av Gud eller naturen utvalt folk med rätt och frihet att med militär makt styra och ställa i världen. I USA:s försvarsstrategi av 2005 kunde man läsa det blygsamma uttalandet att »det kalla krigets slut och vår kapacitet att påverka världshändelserna öppnar möjligheterna till en ny och fredlig ordning i världen.«
Inga nationer vill dock överlåta åt ett aldrig så välvilligt USA att med överlägsen makt styra i världen. Obama tycks klart förstå det. I den säkerhetsstrategi som han denna vecka lägger
fram tycks beredskapen att handla ensam på världsscenen tonas ner och tanken på prevententivkrig avvisas. På frågan vad han ansåg om USA som en »utvald« nation (»exceptionalism«) svarade Obama för en tid sedan att USA naturligtvis kan känna sig »utvalt« – på samma sätt som Grekland kan göra det. Med andra ord: alla är utvalda och därmed likställda. Elegant och avväpnande!
Obama inser att han för att få stöd i USA för nedrustning måste gå hökarna en god bit till mötes. Han balanserar till exempel beslut om att avstå från nya typer av kärnvapen med miljarder för att hålla gamla system i trim. Kan han få den amerikanska opinionen att bli mindre vapensugen? Ja, genom en utrikespolitik som leder till avspänning!
Det nya nedrustningsavtalet med Ryssland är en språngbräda. En artikel nyligen av vicepresidenten Biden signalerar en bestämd avsikt till fortsatt avspänning med Ryssland. Det är rätt väg och ger gensvar i Ryssland och i västra Europa. Kanske kan man dra tillbaka Natos atomvapen till USA, återuppväcka avtalet om begränsningar i konventionella styrkor i Europa och stödja Rysslands medlemskap i WTO? Det finns en hel del som Obama kan göra som inte kräver samtycke av en motsträvig kongress. Mycket som kan minska motståndet mot nedrustning – och samtidigt minska USA:s budgetunderskott.
***
För övrigt anser jag att det vore bra om såväl USA som Iran och andra inblandade gav efter lite på prestigetänkandet och såg till att uranbränsle levereras så att isotoper för medicinskt bruk kan tillverkas i Teheran. Det löser inte huvudproblemet med fortsatt urananrikning i Iran, men skulle vara en behövlig blygsam övning diplomati. Heder åt Brasilien och Turkiet.
