Visa eller inte visa?

Vi har tagit beslutet att inte återge de nu världsberömda bilderna av Muhammmed, trots att vi tycker att våra läsare borde få en möjlighet att ta ställning till dem, inte för att de är bra utan för att de är så dåliga. Nästan alla bilderna har inslag av rasistiskt stereotypiserande. Hade några av dessa bilder publicerats och beskrivits som föreställande en judisk person hade Danmark varit i uppror mot Jyllandspostens antisemitism, och det med all rätt. Jyllandspostens agerande var varken oskyldigt eller idealistiskt. Det fanns inga bilder på andra religiösa figurer, det var bara en plump provaktion med udden riktad mot den mest trängda minoriteten i Danmark.

Eftersom det var fel av Jyllandsposten att publicera bilderna, hade det också varit fel av Fokus att göra det. Men att återge sidorna från Jyllandsposten, med en kritisk analys, hade varit rätt. Skillnaden kan tyckas hårfin – men det är i själva verket hela skillnaden, den mellan att vi själva publicerar ett slagord och att vi visar en bild på en demonstrant med ett plakat med samma slagord. Att visa sidorna i ­Jyllandsposten hade tjänat ett viktigt syfte; att illustrera hur debatten i Danmark om muslimska invandrare i allmänhet, och araber i synnerhet, gått överstyr.

Men det kan vi inte.

Det första skälet till att vi inte kan återge Jyllandspostens sidor är att vi vet att det kommer att missförstås. Genom det hysteriska tonläge som skruvats upp i vissa militant religiösa kretsar så vet vi med oss att även om vi återger bilderna i ett aldrig så tydligt sammanhang, så kommer själva återgivningen medvetet misstolkas. Den kommer att beskrivas som ett ställningstagande för Jyllandsposten vad vi än säger.

Det andra skälet, och det är ingen idé att hymla med, är att det är farligt. De hot som nu riktas mot de publikationer och länder som väljer att återge bilderna är högst reella.

Jyllandspostenaffären används som mobiliseringsinstrument för extrema grupper och regimer – en svensk ambassad har redan brunnit ”av misstag”.

Hade yttrandefriheten i Sverige stått på spel – hade viktiga, grundläggande åsikter inte fått komma till tals, hade vi ­varit beredda att betala det priset. Nu handlar det om irritationen över att många som debatterar karikatyrerna över en kopp kaffe inte fått se dem. Det är det inte värt.
Det argument vi inte tänker använda mot att återge bilderna, är att de omfattas av ett religiöst förbud. Bilderna är kränkande för alla muslimer, både sekulära och religiösa, eftersom de är rasistiska. På sätt och vis är det i sig kränkande att många ledande debattörer i Sverige börjat tala om sin muslimska granne som om just de av alla svenskar var ur stånd att se en bild på Muhammed. Många kristna berörs lika illa av skändande återgivningar av Jesus.

Fokus krönikör Lena Andersson mötte en kritikstorm när hon angrep Jesus i ett radioprogram. Medierna får löpande fatta beslut om sådant som sårar och upprör ­läsare. Men att illustrera något, som vi som tidning vill granska kritiskt, måste vara möjligt, annars blir den fria offentliga debatten omöjlig. Då hade vi t ex inte ­kunnat visa upp 30-talets jude­karikatyrer heller, för att förklara deras antisemitism.

I detta sammanhang har det talats om Islams bildförbud som en extraordinär omständighet. I en demokrati får inte religionen stå över lagen, som gäller för alla. Men här bidrar dessutom okunskapen om Islam till fördomar. Bildförbudet över­tolkas systematiskt i media, tvärtom vad som ofta påstås får Mohammed visst ­återges på bild i stora delar av den muslimska världen. Det som Koranen för­bjuder är att skända profeten, men det skiljer knappast Islam från någon annan religion.