Vissa lär sig aldrig hur revolutioner brukar sluta
Det är först efter en stats upplösning som allting blir möjligt; det allra värsta och mest hämningslösa mördandet.
Toppbild: AP
Det var något bekant med de första dagarnas medierapportering från Syrien, vars starke man Bashar al-Assad nyligen vräktes från makten av islamistiska rebeller som säger sig vilja bygga ett nytt samhälle på Baath-diktaturens ruiner. För att sätta fingret på vad jag for efter gick jag, som det heter, till läggen i morgontidningarnas digitala arkiv och gjorde några nedslag i revolutionsskildringarnas historia. Och, jovisst.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Folkmassor välkomnade khmererna”, skrev Svenska Dagbladet i april 1975 om den kommunistiska gerillans erövring av Kambodjas huvudstad Phnom Penh och tillade, att Röda khmerernas galjonsfigur Norodom Sihanouk lovade ”arbeta för en nationell samling som skall omfatta alla kambodjaner oavsett klasstillhörighet, politisk eller religiös åsikt”.
Konkurrenten Dagens Nyheter uttalade sig – under rubriken ”Triumfen i Phnom Penh” – på ett liknande sätt om ”segrarnas bejublade intåg”. ”Jag blir som kungen av Sverige, utan makt”, sade Norodom Sihanouk till DN: ”Och (rödakhmerledaren) Khieu Samphan blir min Olof Palme.”
Jag klickade mig vidare till artiklar om revolutionen i Iran i början av 1979. ”Folkmassorna jublade i Iran – schahen borta”, utropade en förstasida i SvD, vars medarbetare på plats hade iakttagit ”nästan otroliga glädjescener”.
När Ayatollah Khomeini anlände i Teheran från en lång exil för att ta shahens plats vid makten kommenterade DN händelsen med rubrikerna ”Det stora ögonblicket” och ”En jubeldag utan våld”.
Båda tidningarnas korrespondenter ställde förvisso frågor av typ ”vart är Iran på väg”, men endast pliktskyldigt. Entusiasmen och stjärnögdheten är slående för den som i efterhand tar del av bevakningen av den islamiska revolutionen, liksom tidigare av Phnom Penhs fall till Röda khmererna.
Jag behöver väl inte erinra om hur det gick i dessa bägge länder, men jag gör det ändå. Kambodja, eller Demokratiska Kampuchea som Röda khmererna döpte om staten till, blev ett slakthus. Iran är ännu i dag en av världens värsta religiösa diktaturer.
De blodiga följderna av dessa bägge maktövertaganden gick att förutse redan från första stunden. Men dåtidens svenska journalister brast i sin yrkesroll på grund av en svaghet för revolutionsromantik, som de sedan förde vidare till nästa reportergeneration.
En typisk rubrik från den så kallade arabiska våren 2011 kunde till exempel lyda: ”Här är rebellerna folkets stora hjältar.” Därunder ett reportage i DN från den libyska staden Benghazi om upprorsmakarna mot landets diktator Muammar Khaddafi.
SvD var knappast mer fördjupande när upproret nådde en kulmen i huvudstaden Tripoli. ”Libyska folket firar i väntan på friheten”, var vinkeln. Men tyvärr gick det åt fel håll med friheten i Libyen. Inom kort hade en tidigare mer eller mindre sammanhållen stat, likt Saddam Husseins Irak, balkaniserats och dessutom blivit ett starkt fäste för islamistisk terrorism.
Det var alltså dessa gamla hjulspår som jag tyckte att medierna omedelbart hamnade i när Damaskus föll i händerna på rebellerna. ”Vid gränsen till Syrien sjunger återvändare av lycka”, rapporterade till exempel DN initialt och framhöll, att rebelledaren Abu Mohammed al-Julani har lovat att garantera säkerheten för Syriens icke-muslimska minoriteter. I ett radioinslag i Ekot var det första som berättades om den nya regeringschefen, islamisten Muhammed al-Bashir, att han har ”framhävt ett behov av digitala myndighetstjänster”.
Afghanistans talibaner har förvisso lyckönskat det nya styret och uttryckt sina förhoppningar om ”en självständig och serviceinriktad islamisk regering”; ändå är det svårt att tro att e-förvaltning står högst på listan över politiska reformer i det rebellkontrollerade Syrien.
Poängen här är inte att allting var tipptopp i Syrien, eller Kambodja, eller Iran och Libyen, innan respektive lands revolution, utan att många journalisters reflex när en etablerad stat erövras och förstörs är att visa välvilja och nyfikenhet.
Varför är en gåta, eftersom de historiska exempel som jag har nämnt här – och det finns fler – lär oss att det är först efter en stats upplösning som allting blir möjligt; det allra värsta och mest hämningslösa mördandet.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
