Visst kan din granne vara spion, men tappa inte hoppet för det

Är din granne illegalist? Vi har listan på tecken att hålla utkik efter.

Eller, det har vi förstås inte. Men börjar det inte bli dags för kvällspressen att lämna frågan om din partner är psykopat, eller om din chef narcissist och ta sig an lite mer patriotiska misstankar?

Det är visserligen lätt att misstänksamheten i lägen som det här, går till överdrift. Under Napoleonkrigen förliste ett skepp utanför Englands nordöstra kust och en stackars apa som funnits ombord spolades iland. Lokalbefolkningen, som inte hade träffat så många fransmän, drog genast slutsatsen att det rörde sig om en fransk spion. Apan hängdes.

Under andra världskriget på den engelska landsbygden antogs var och en som såg en aning vilsen ut vara tysk fallskärmsjägare i förklädnad. Många stackare, som helt enkelt var vilse eftersom vägskyltarna tagits bort, togs i förvar och utsattes för tålamodsprövande förhör. I USA internerades samtidigt japaner, helt enkelt därför att de var japaner.

Men å andra sidan kan man vara för godtrogen också.

Något är nog ändå på gång i kvällspressen. I början av veckan ställdes frågan i Expressen om det kunde vara så att Putin hann smuggla in några agenter i Sverige, innan Finland stängde gränsen. ”Säkert”, svarade en säkerhetsexpert, fast det var lite oklart vilken roll det spelade, eftersom samme expert samtidigt slog fast att det redan finns sovande agenter – illegalister – i Sverige.

Kanske din granne.

I en angränsande artikel beskrevs platsen där Nordstream sprängts i bitar som ett välkänt gömställe för ryska ubåtar: ”byxan” i underrättelsemun, på grund av områdets form. Ubåtarna ligger på lur för att övervaka trafiken in i Östersjön, men kanske också för att förbereda marken på ett mer handfast sätt. Det måste bara vara en tidsfråga innan befolkningen längs kusten, från Karlskrona till Helsingborg, börjar se grodmän dyka upp i höstmörkret.

Det låter kanske löjligt, men vem vågar vid det här laget påstå att verkligheten inte är minst lika förbluffande som dikten?

Det något särskilt fantasieggande just med undervattensaktiviteter. När man ser – återigen i kvällspressen – kartorna där kablar, pipelines och ledningar får Östersjön att se ut som en oskyddad skål spaghetti, är det lätt att fyllas av uppgivenhet. Hur ska vi någonsin kunna försvara det här? Hur många militära båtar av någon klass har vi? Två? Tre?

Det är en tunn linje mellan mobiliserande vaksamhet och modfälld förtvivlan. I sådana lägen är det oftast bäst att vända sig till fiktion och fantasi för tröst och hopp.

Eric Linklaters Det blåser på månen verkar fortfarande ha en viss ställning i det svenska medvetandet. Det är bara något år sedan, som en variant sattes upp på Dramaten. Men hans Djuphavspirater har aldrig riktigt nått samma erkännande.

Den huvudsakliga berättelsen i Djuphavspirater är att ett gäng drunknade pirater, som nu lever under havsytan, försöker kapa knoparna där latitud möter longitud. Resultatet vore att Jorden föll isär. Två pojkar, Tim och Hew, hjälper ett gäng pålitliga drunknade sjömän, som också lever i havet, att försvara knoparna.

Jag har svårt att tänka mig en bok som känns mer relevant just nu. Och när världen ser ut som den gör behöver vi något som stärker hoppet om att det ändå blir bra till sist. Håll för all del ögonen på grannen, chefen eller rent av sambon. Vem som helst kan vara illegalist. Bor du längst kusten kan du gott spana en vända extra efter grodmän. Men en god medborgare i orostider är inte bara vaksam, utan också mån om att hålla modet uppe. 

Skaffa ett exemplar av Djuphavspirater och håll tron på ett lyckligt slut levande.

***

Läs även: När hybridkriget kom till Sverige

Läs även: Putins sista utväg