Vita kränkta män får inga ursäkter
Kära gosse, herre, driftkucku. Glöm hur du hatats, kissats på och förnedrats. Knäck en bärs, knäck två, ät biff, tanka bilen, älska pattar. Detta är din dag.
Toppbild: Unsplash / TT
Internationella mansdagen, 19 november, har sedan offentligheten blev överens om mäns värdelöshet varit det enda andningshålet då du fått lyfta dina själsliga smärtor, din korta livslängd, din ensamhet och dina självmord utan att feministisk branschpress suckat ”så var det dags igen, manligheten är i kris!” och fyra fjärdevågsfeminister i fyra fjärdevågsfeministiska stockholmstidningar fördömt dig som såväl misogyn som oknullbar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
HAHA TITTA PATRIARKATET KAN PRATA!
Övriga 364 dagar om året fick du ditt jeansklädda skrev uthängt på sociala medier; din manspread fångad på en enda bild i 500 sidor långa genusavhandlingar om patriarkatets vidriga översitteri. Lika eländig var din ständiga mansplaining och ditt eviga killgissande. Eftersom de 500 sidorna nyligen lagt till långa kapitel om intersektionalitet var du extra kass om du var vit och man.
Om du inte totalt zen accepterade att kvinnor, bögar, flator, invandrare, rasifierade och en samling bokstavskombinationer över minoriteter du aldrig hört talas om, kvoterades in på arbetsplatser, tv-kanaler, radio, filmproduktioner och chefspositioner – ja, då blev du uthängd och utskrattad på nätsuccén Vita Kränka Män.
Små, små pikar, ständigt beskriven som dålig. Inte så kul, men inte så mycket att gnälla över heller. Om du hunnit få en hyfsad position och god lön kunde du fördra att karriären stannade av till förmån för den regnbågsfärgade framtid så som den beskrevs i HR-avdelningens svällande jämställhetsmanual. Du kunde vabba i åratal medan frugan slet ut sig, inte så pjåkigt.
Eftersom den fjärde vågens feminism var liberal, för att inte säga rent narcissistisk, ruttnade arbetarklassmännen först. Det var glasklart att du förbjudits att äta kött och ta familjen på chartersemester, men det var svårare att begripa att du var mäktigare än Beyoncé. Sedan, efter att de sista trilskande resterna av patriarkatet rensats ut under metooprocesserna, slutade manshat vara trendigt. Sentimentet blev mer neutralt.
Därpå, efter pandemin, kunde man, närapå, ana lite popularitet. För även om kriget i Ukraina utspelar sig långt från maktkamperna på svenska arbetsplatser och folkpartistiska tidningsredaktioner blev ändå Putins anfall en påminnelse om att män – faktiskt just vita män – inte alltid är onödiga. Dö i krig är de bra på. Att de dog i hundratusental räckte kanske inte till hyllningar, men nog kunde viss respekt skönjas, åtminstone på de borgerliga feministsidorna.
Sedan började de vänsterlutande sidorna rasa över Israels massmord på ”kvinnor och barn” i Gaza. Tydligen tolkades detta som rödhåriga popfeministers uppmaning till Israel att lära sig sikta bättre, på patriarkatet. Eller så var det bara en total ickefråga, eftersom oavsett kön och ålder var de muslimer.
I vart fall visade reaktionerna efter Donald Trumps seger att ingen omsvängning i mediernas attityd till män noterats. Feminismens brakförlust möttes inte av glädje och jubel, bara av ilska, hat och skadeglädje – mot DN, Aftonbladet och SVT. Den välskräddade influensern Henrik Jönsson – han som vill vara en röst för män som gillar pattar och kött – skrev svavelosande i Expressen. Den tokrolige vilden Jens Ganman presenterade ett bildkollage på alla PK-skribenter i Sverige som fällde Kamala Harris i USA. Ressentimentet var sanslöst. Det slutade med att DN lämnade Elon Musks plattform, uppenbart chockerade över att alla dessa år av Jordan B Peterson-förakt mot unga killar inte tagits emot med en klackspark.
Det stod väldigt klart att i USA är män höger och kvinnor vänster, och särskilt är unga män mer höger och mer högerradikala än någonsin – precis som i Sverige. De är helt omkörda. Livet är en straffanstalt för brott begångna innan de var födda, som August Strindberg uttryckte saken i Tjänstekvinnans son.
Men hjärtskärande var att så många män mitt i skadeglädjen uttryckte en stark önskan, ja direkta vädjanden, om upprättelse, att medierna skulle ”förstå”, ”bättra sig” och be om ursäkt för allt hån som lett till detta nederlag.
Låt mig säga dig, bäste bror, så fungerar det inte. Medier är inget politiskt parti eller en välgörenhetsinrättning. Varför skulle en välavlönad, mäktig karriärkvinna börja argumentera mot sin egen existens? Helt sinnessrubbat. Du får i så fall tala med politikerna. Även om det för närvarande saknas vänsteralternativ som gillar pattar, kött, bensin och fascism.
Men just i dag får du gilla vad du vill utan näbbigheter. I dag får du andas. Det är din dag. Du är bra, det är du, vad de än säger.
***
Läs även: Svenska Nyheter är härligt grovt
