Voltaire gör comeback
Vem har rätt, framstegets eller undergångens profeter? På ena sidan Hans Rosling och hans efterföljare; de som kan tolka de goda staplarna: spädbarnsdödligheten sjunker, unga kvinnor skaffar utbildning, vaccin, förnuft och teknologi kväser epidemierna.
I motståndarhörnet: apokalypsens skaror. De som målar allt i svart, inte utan dyster tillfredsställelse. Klimatkatastrof, kärnvapenhot, artificiella intelligenser med tillgång till vapen – att rikta mot oss jordiska dumskallar?
Just nu är det 1–0 till undergångsromantikerna. Vi ser en våg av katastroffilmer och dito spel, all gammal dystopisk science fiction dammas av. Äntligen har Margaret Atwood högkonjunktur, med sin satir över reproduktionsteknologi, religiös fanatism och auktoritära tendenser i »Tjänarinnans berättelse«, och klimatkatastrof med atomnedfall, högintelligenta grisar och odlade köttceller på rymmen, i »Oryx och Crake«.
Överlevnad står på önskelistan. Hipstern har blivit prepper, och delar med sig av praktiska tips: stapla konserver, samla vatten, fly storstaden, lär dig väva och laga soppa på granskott och svinmålla.
Men om ni vill komplettera de hurtiga scoutböckerna i överlevnad, så rekommenderas en 260-årig klassiker: »Candide«, Voltaires satiriska roman från 1759. Den har just kommit i fin nyöversättning av Marie Berthelius (Bakhålls förlag).
Det är en kort bok, förbluffande frisk och lättläst än i dag. Candide (»den oskuldsfulle«) drar ut på äventyr med sin informator Pangloss (»Pratkvarnen«) och den sköna Kunigunda. De drabbas av sjukdom, våldtäkt och tortyr. Gamle Pangloss får syfilis och blir hängd av politiska motståndare – men slingrar sig ur snaran. Kunigunda säljs till bordellerna, och Candide till galärerna.
Trots att Voltaire driver med den naiva optimismen så sprakar texten av liv. Stilen, språkglädjen, satirens snärt har inte vissnat.
I Voltaires språk andas optimismen mellan raderna, vad än själva orden säger.
Romanen är ju kylig mot överdriven optimism, och särskilt den tyske filosofen Leibniz påstående att »vi lever i den bästa av alla tänkbara världar«. Se er omkring! Hur kan Gud vara god om han tillåter våld och naturkatastrofer? Voltaire var inspirerad av den fruktansvärda jordbävningen i Lissabon, då minst 30 000 människor dog.
Han var orättvis mot Leibniz, som inte var någon naiv tänkare, utan en rastlös samhällsförbättrare. Leibniz försökte mäkla fred mellan protestanter och katoliker, och var en framstående fysiker i bredd med Newton. Leibniz menade att vår värld var den bästa tänkbara, därför att den inte var statisk utan utvecklingsbar. Det är människans uppgift att fullborda Guds intentioner. Och egentligen är det väl precis vad Voltaire menar när vi ska »odla vår trädgård«, alltså göra det bästa av givna förutsättningar.
Under sina resor börjar Candide i hemlighet tvivla på människor och Gud. Vändpunkten kommer när han i Surinam möter en svart man som fått både arm och ben avhuggna av sin ägare på plantagen. »Det är till det priset ni äter socker i Europa«, säger slaven bittert.
Voltaire lindar inte in sin samhällskritik. Han gisslar intolerans och fanatism av alla de slag, hos kyrka, furstar och domstolar, och talar för en allmän humanism. Och det är väl detta som gör honom aktuell.
Trosviss optimism är inte direkt vår tids folksjukdom, snarare är det pessimismen som fräter på livstråden. Många verkar ha tappat framtidstron.
Ska man ta Voltaire på orden bör man aldrig lita blint på modefilosofer eller ideologier, inte heller de överdrivna pessimisterna.. Utan hopp kan människan inte leva, påpekar upplysningsrösten Martin i romanen. Hellre diplomati än despoti, hellre dialog än monolog. Och fördomar är till för att bekämpas. I sin »Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död« skriver Voltaire:
»Det behövs ingen stor konst, ingen utsökt talekonst för att bevisa att kristna bör tolerera varandra. Jag går längre än så: jag säger er att vi bör betrakta alla människor som våra bröder. Vad? Skulle turken vara min bror? Kinesen min bror? Juden? Siamesen?«
Om vi betraktar den andre som vår bror kan vi inte lägga allt krut på att misstro honom och hans handlingar, utan lägga mer möda på att begripa honom. Utan hopp kan människan inte leva, men heller inte utan förnuft. Och »vanligt sunt förnuft är inte så vanligt«, ansåg Voltaire kärvt.
Läs mer av Ulrika Knutson
