Wienervalsar bort från basen
Så kom till sist regeringsombildningen. Alla fick det de ville ha. Torbjörn Nilsson skriver om en kollektiv process, snarare än om en ensak för statsministern.
Det finns knappt en modern idé, från atonal musik till psykoanalys, som inte har rötter i Wien. Hitler, Stalin, Trotskij, Freud och Tito bodde 1913 alla på gångavstånd från varandra i den då kejserliga huvudstaden. Drygt hundra år senare har den gröna rörelsen i Österrike fått sin första statschef i Alexander Van der Bellen.
Ändå är Van der Bellens valseger inte ett tecken på något nytt, snarare en kamp för att hålla fast vid det gamla. Bakom den nye presidenten stod en bred koalition av politiskt och kulturellt etablissemang. De enades i rädslan för Van der Bellens högerpopulistiske motståndare, den Glock- och käppbärande FPÖ:aren Norbert Hofer. Det var Hofer som var kandidaten för förändring, oavsett om man gillar förändringen eller ej.
Ungefär 60 procent av Österrikes män röstade för Hofer. Bland arbetare hade han 86 procents stöd. En karta över majoritetsförhållandena i valet målar Österrike nästan helt i FPÖ:s blåa färg, bara kring storstäderna finns gröna fläckar. När Ulrika Knutson i veckans kolumn konstaterar att hon knappt känner någon som sympatiserar med sverigedemokraterna, att hon gissar att många av Fokus läsare inte heller gör det och att läget är detsamma bland tongivande österrikare i förhållande till FPÖ, sätter hon fingret på problemet.
De som äger offentligheten har hamnat på tvärs med breda samhällsgrupper, som tidigare var inlemmade i de traditionella partierna och folkrörelserna. Topp och bas har gått åt olika håll. De träffar inte ens varandra längre. Det etablissemang som tidigare ledde och styrde förfäras nu över hur folk röstar, tar ännu ett steg längre bort, vänder sig inåt och ägnar sig mest åt försvarsstrid. Att striden med några få tusen rösters marginal var framgångsrik i Österrike betyder ingenting.
På tisdag börjar Kommunal sin kongress. Ordföranden Annelie Nordström avgår, revisorerna vill inte bevilja henne ansvarsfrihet och tusentals medlemmar har gått ur förbundet. Anders Sundelin rapporterar från en fackförening som också blev en kompisklubb.
