Woke-språket har blivit en klassmarkör
Dagens sätt att vara fin är att vara innehållswoke och gärna med tillägget dialekt.
Toppbild: TT
Vad som sägs brukar anses viktigare än hur det sägs. Eller skrivs. Men nu har vi nått en gräns för hur mycket en språknörd kan ta.
Vi har haft uttrycken politiskt korrekt, triggervarning och nu woke. På akademiska kallas det här snacket sociolekt. Modeorden ”toxisk”, ”cancellerad”, ”säkert utrymme” och ”kroppspositiv” ska signalera medvetenhet om orättvisor. Och så är den som använder dem räddad över till den goda sidan. En grupp tvingar på offentligheten sin egen jargong och den som inte köper ord och analyser, är motsatsen till god och ska skämmas. Så till den grad att kritiska tankar kan bemötas med uppmaningen att borsta tänderna, på grund av bristande ”hygien”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det den här gruppen tycker, och offentligt formulerar, påminner som strategi om Derridas uttryck ”texten har ingen utsida”. Utanför gruppen finns ingenting, i alla fall ingenting man behöver ta hänsyn till, så det som händer på insidan är det enda som respekteras.
Det som hänt är rent postmodernistiskt.
En av dem som var med och introducerade postmodernismen i Sverige, Arne Melberg, frågade sig senare i Ord & Bild om den ”kritiska hållning och relativisering av etablerade sanningar, som vi hyllade, i själva verket beredde marken för det sanningsförakt som idag blivit så påfallande?”
Svaret är ja.
Arvet lever vidare på många områden. I de vanligt förekommande språkvetarspalterna får man veta att allt språk går för sig, och det sannolikt inte för att alla lingvister är postmodernister, utan på grund av Postens kampanj Skriv som du talar, från 1977. Där sades: ”Posten vill lära dig använda ditt eget språk och uppmuntra dig att våga skriva personligt såväl privat som till myndigheter och företag. Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt, det viktigaste är att du får sagt det du vill.”
Tack staten, för denna postmoderna språklektion som också har lett till att vi språknördar i språkvetarspalterna kallas för språkpoliser. Eftersom allt språk inte bara är intressant, utan också bra. Därför att det är DU som har använt det.
Också behandlingen av det talade ordet är intressant. Språknörd som följer public service-radio får i sig en hel del metakommunikation om språket.
Dels har vi journalisterna som uttalar ovanliga ord de aldrig hört någon annan uttala, så det blir gärna fel. Och så har vi dem som inte kan säga r, de som talar som en AI-algoritm skulle prata, eller som vinnlägger sig om att betona stavelser i varje ord. Det blir långa vindlande meningar som åhöraren får svårt att följa. Fast svenskan är ett språk där betoningar ofta är betydelsebärande. Så ni förstår överanvändningen.
När undertecknad språknörd växte upp fanns det i offentligheten ett för många irriterande och surrande i-ljud. Det fick Lidingö länge klä skott för, och ljudet associerades med en med- eller omedveten önskan att låta fiin. I dag lär det bara finnas en public servicejournalist som använder Lidingö-i.
Dagens sätt att vara fin är att vara innehållswoke och gärna med tillägget dialekt. Och då ska vi vara väldigt tydliga. Det som gäller är svenska regionala dialekter, men också brytning med utländsk accent. Dessa uttal får gärna bryta mot det tonhöjdsspråk som är det svenska och därmed den sjungande kvalitet som är så rolig när Mupparnas svenske kock gör sig hörd. Mindre godkänt blir det för tysk brytning, för finlandssvensk accent och, inte minst, stockholmska.
Den som pratar rikssvenska på landsbygden i Sverige, upptäcker snart att rikssvenska missuppfattas som stockholmska. Det betyder att rikssvenska gärna betecknas som ”08” men de, sörru, e ju helt å hållet uppåt väggarna, va, de har dom i spenaten fått om bakfoten. Bergis.
Nu har ju söderkisar försökt göra ekensnacket till sin sociolekt. Det får stå för dem, men sanningen är den att stockholmare kan snacka ekenspråk, men gör inte det eftersom det generar dem som inte kan den dialekten.
När stockholmare pratar rikssvenska så gör de det för att det är artigt att uttrycka sig så att så många som möjligt förstår.
Rikssvenska är bra att kunna, för den som bor i Sverige. För övrigt är det kul att prata med gamla stockholmska taxichaufförer. På ekenspråk.
***
