Ytans tyranni
Svenskar har ett vanskligt förhållande till yta. Och nu tänker jag inte främst på epidemiskt kakelläggande och val av finish på köksluckor, utan på yta i vidare mening. Yta i motsats till djup, innehåll, funktion, autenticitet, natur och ordentligt kvantifierbar substans. Yta som allt från smink och mode till gester, retorik och litterär form. Stil, om man så vill.
Från min barndom under proggens sista dödsryckningar minns jag det starka motståndet mot mode. Kläder, inskärptes det, var redskap, inte symboler. Smink var onaturligt. Och sen hamnade man förstås i en skola där allt som räknades var att man hade jeans från Chevignon eller Replay och man fick skämmas om man hade en sån där töntig Fjällrävenryggsäck som i dag är trendig över hela det kända universum.
Och så vidare. För när en kategorisk modefientlighet slår över i en kategorisk modebesatthet, som den naturligtvis gör, blir resultatet i stället ett glädjelöst och likriktat slaveri under det senaste. Och kakelläggning. Och själlösa analyser från retorikrobotar som betygsätter tal i Almedalen.
Vare sig vi ägnar djupet eller ytan vårt ytliga intresse, är vi långt ifrån det som Nietzsche beskrev som grekernas djupa intresse för yta: »Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillbe skenet, tro på former, toner, ord, på skenets hela Olymp!«
Min barndoms motstånd mot mode var till viss del självt ett mode. Men också något med djupa rötter. I ett tjugofem år gammalt nummer av BLM hittar jag en intervju med Jesper Svenbro, som talar om hur dessa rötter tar sig uttryck i en skepsis mot litterär form. För dem som önskar absolut äkthet kommer ett formintresse »att framstå som make-up. Och i skandinavisk kultur finns ett djupt motstånd mot make-up, eftersom den förfalskar. Intresset för formen blir suspekt, det är ohederligt, eftersom det vill förvanska det enkla, osminkade, ofördärvade. Det finns ju rentav människor i Sverige som menar att bedövning hos tandläkaren är ett slags förfalskning, att den är en maskering av smärtan!«
Denna ideologiska ådra dyker ständigt upp. I dag har vi allt från vaccinmotstånd till besatthet vid självbiografisk prosa och ett nyvaknat intresse för bekännelselyrik. Men vad jag egentligen tänkte tala om är förhållandet mellan yta och substans i politiken.
Nyligen hyllades Angela Merkel för sitt välkomnande av flyktingar till Tyskland. Varvid somliga genast avfärdade detta som bara yta: Danmark tar ju emot fler flyktingar per capita, och det är minsann ingen som hyllar Danmark! Och det är ju sant. Men samtidigt: Är ytan så oviktig? Vilket är egentligen mest beundransvärt: Att ta emot X flyktingar samtidigt som man gör allt för att markera att de jävlarna inte egentligen är välkomna? Eller att ta emot färre än X men se dem som del av samhället? Svaret är inte helt självklart.
Och inte mer självklart är det för onda gärningar snarare än goda. Vilket är värst: Att döda tusen civila och civiliserat ljuga om det? Eller att döda hundra civila och barbariskt skryta med det? Att vi bekymrar oss mer över IS än över Assad är – vare sig det är rätt eller fel – mer en fråga om stil än substans.
Frågan om yta och innehåll är förstås relevant även i den svenska debatten, där skillnaderna ofta är mindre i de konkreta förslagen (eller bristen på dem) än i valet av gester och blinkningar man skickar åt höger eller vänster. Vad bör en analytiker lägga fokus på: Innehållet eller gesterna? Substansen eller ytan? Det tål att tänkas på, och gärna med två tankar i huvudet samtidigt.
