Zetterholm: Ett skott small av och min storebror dog framför mina ögon
Toppbild: TT
Det hände en januarikväll 1959. Min storebror satt vid sitt skrivbord, jag satt mittemot. Han lekte med en pistol som han i smyg knyckt av farfar som var reservofficer. Jag tyckte det var spännande och lite läskigt, men vågade inte skvallra, det gör man inte på sin storebror. Han var femton år, jag tretton.
Min bror var mycket begåvad. Han hade ett kemilaboratorium intill sitt sovrum, läste mycket vetenskapslitteratur och skrev science fictionberättelser. När vi var små berättade han sagor för mig. I skolan kallades han professorn, han var pacifist och motståndare till svenska kärnvapen. Att han nu satt med farfars pistol var just så galet inkonsekvent som femtonåringar ofta är.
Han riktade på lekpistolen mot sig själv. Ett skott small av. Min bror sjönk ihop över bordet och stönade: »Jag har skjutit mig.« Jag minns att jag skrek. Jag trodde han skojade. Sedan såg jag skotthålet i tröjan, det var bränt runt kanterna och det kom en rännil blod ur mungipan. Min brors liv upphörde och mitt ändrades för alltid.
Än i dag sitter lukten av krutrök kvar i mitt undermedvetna. En granne som var lärare hade kommit rusande. Jag minns att han tog mig om axlarna och sa: »Nu måste du vara stark och modig och ta hand om dina småsyskon.« Sådant som man sa till barn förr.
Lite senare såg jag genom fönstret hur de bar ut min bror, täckt av en filt. Snön föll och jag tänkte att det här är det sista jag ser av honom. Den natten blev jag vuxen. Alltför fort.
Mina föräldrar var nedbrutna, de gick in i sin egen sorg, vi barn fick klara vår ledsenhet själva. Vi fick ingen krishjälp eller terapi. Man brydde sig inte om sådant på den tiden, inte när det gällde barn. Men de tyckte att vi skulle gråta ut. Det gjorde jag inte. Det gjorde inte en trettonårig pojke. På många år kunde min mamma över huvud taget inte prata om det som hänt. Vi barn lärde oss att vi inte fick ta upp det, allt förtegs och gömdes undan.
Många år senare berättade jag om detta för mina vänner och de undrade hur jag klarade av att förtränga det, det måste väl ha lämnat djupa sår? Ja säkert, att se sin storebror skjutas och dö framför mina ögon har präglat mitt liv. Samtidigt har det blivit en del i min karaktär, det ingår så att säga i mitt cv. Jag kan inte längre tänka mig hur jag annars skulle ha varit. I dag lär psykologin ut att ingenting ska förträngas, allt ska upp på bordet. Jag är inte så säker på det. Jag tror att barn är mycket bättre på att hantera fasansfulla upplevelser än vuxna. Det är en ren överlevnadsinstinkt. Förträngning är också en sorts överlevnad.
Min terapi blev att spela piano. Jag spelade oavbrutet hela tonårstiden. Så småningom blev jag ganska duktig och klarade av småstycken av Chopin – mazurkor och valser. Hans musik blev som en uppenbarelse för mig. Chopin gick i landsflykt när han var tjugo och Ryssland ockuperade Polen. Han återsåg aldrig sitt hemland. Senare förstod jag varför vemodet i hans musik gick rakt in i hjärtat på mig. Det var känslan av förlust. Han hade förlorat sitt land, jag hade förlorat min bror. Chopin räddade mitt förstånd och kanske mitt liv.
Det har gått lång tid, en mansålder. I min generation vrängde man inte ut sitt själsliv och sin vånda om man inte var författare eller lite udda. Männen skulle vara tysta och starka och bita ihop. I dag ska vi berätta allt.
Detta var min berättelse. Det hände sig långt innan bloggarnas och bekännelsernas tid.
