Zlatan har blivit en megafon för politisk extremism och misogyni
Sverige har låtit sig kollras bort av Zlatans tatuerade torso.
Toppbild: TT
Jag har inte tidigare skrivit om Zlatan Ibrahimović, men alltid tvekat inför det destruktiva han stått för, kulturellt, kommersiellt, som symbol för underdogens übermensch-mentalitet. När han var pojklagsspelare kunde hans pappa dyka upp och uppträda hotfullt mot tränaren för att denne inte gav sonen de favörer han borde få.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fotbollsstjärnan är född i Malmö och samtida med den smygande förlust av tillit som kommit att prägla det samhälle, som inte vet hur man ska förhålla sig till dem som är påstridiga och hotar med att ringa sina bröder.
Naturligtvis är det lätt att klandra Zlatan när han hyllar Qatar och beter sig som en mobbare mot journalister som ställer frågor. Mer intressant än Zlatans person är emellertid hur ett helt land på några decennier har kunnat omformas av romantiseringen av och undergivenheten inför beteenden och strukturer som de flesta ogillar.
Med mediernas och kulturlivets benägna bistånd har klanmentalitet, könsseparatism och hotkultur etablerat sig. Föraktet för svaghet blomstrar när samhället har sträckt ut en försiktig hand. Vi sitter inte längre ner och tar en kopp kaffe och pratar om saken; vi hyr in väktare, installerar kameror, placerar socialsekreterarnas stolar närmast dörren så att de hinner ut om det går över styr.
Om Zlatan tidigare marknadsfördes som symbol för förortens revanschism och globalfotbollens hyperkapitalism har han nu med sina uttalanden om Qatar blivit en megafon för politisk extremism och misogyni.
Han kommer – det bör man påminna om – från en stad, där de styrande utan samvetskval skickat sjätteklassare till Saudiarabien för att lära om tolerans mot andra kulturer, och ett Sverige vars offentliga politik och praktik har förenat moralisk hybris med social självutplåning.
Malmö FF har haft två hjältar med genuin folklig förankring, Bosse Larsson och Zlatan Ibrahimović. Bosse rökte i omklädningsrummet och blev ett tag proffs utan att tjäna särskilt mycket. Zlatans tid är en annan, med fotbollens topplag sålda till shejker och oligarker. Den som spelar spelet kan köpa femton Ferrari och lämna dem i öknen "because I’m worth it".
Föraktet för svaghet kan se olika ut på olika platser, i olika grupper, men den variant som mer än andra förändrat Sverige är föraktet för samhällets svaga punkter.
Man kan inför öppen ridå odla sin kriminella verksamhet och behandla kvinnliga lärare hur nedlåtande som helst. Musik intimt sammantvinnad med gangsterliv tilldelas priser för att den anses genuin. Man blundar för hedersförtryck eftersom det är bra med familjer som håller ihop.
Samhällets brutalisering hänger delvis ihop med vanskött migrationspolitik, inflyttning av internationell brottslighet och dålig kontroll av människors identitet. Det har också varit möjligt att nå fördelar genom att presentera sig som offer för det system, som i det längsta velat tro de flesta om gott.
När jag besökte medborgarrättsmuseet i Memphis i USA, byggt kring motellet där Martin Luther King mördades, underströk chefen hur illa berörd hon var av de nidbilder av afroamerikansk kultur som gangsterrappen höll fram. De som i Sverige gjort sig till uttolkare av förortens själ och utsatthet producerar ofta liknande karikatyrer, där det som är annorlunda ges en platt och stiliserad form.
Människor beskrivs här som oförmögna, passiviserade av den omgivning som suttit i hundratusentals sammanträden för att fördela projektbidrag och knäcka integrationens gåta. Det enda som återstår är att slå sig ut, slå sig fram, som en superhjälte.
Zlatans karriär har framställts som en askungesaga, en berättelse om den förtrampades väg till kungatronen. I denna svenska förortsmytologi har samhället mest varit ett hinder samtidigt som det smickrat honom för hans vägran att anpassa sig.
Men alla de timida barnen, de utan Zlatans kaxighet, har fått se hur den egenskap de saknar nu efterfrågas i ett förvandlat samhälle. Det försagda Sverige har låtit den tatuerade torson bli ett ideal där man tidigare hoppades på blygsamma mål som jämställdhet, solidaritet och ett arbete att försörja sig på.
Läs även: Integration – en återvändsgränd
