1–0 till falukorven
Politik är allvarlig, men när problemen är grava och allt är dystert måste vi kunna få lite underhållning också.
Toppbild: Mikael Fritzon / TT
Börjar valrörelsen stå dig upp i halsen? Eller tycker du att det är en spännande och crazy ride mot söndag den 11 september?
Många upplever att politiskt käbbel är tråkigt och tjatigt, särskilt när det pågår i så många veckor. Min mest belästa vän berättade att han redan förtidsröstat och mentalt checkat ut. Han följer inga valdebatter eftersom han bara blir deprimerad över hur dumma i huvudet alla är.
Själv jag har de senaste åren alltmer börjat uppskatta bland annat partiledardebatterna i tv som underhållning. Tycker ni att påhoppen är låga och elaka? Jag skulle helst ha dem, om inte lägre, så i vart fall slagkraftigt elakare.
Såklart är politik främst en allvarlig sak, men när läget i landet är så dystert och problemen så problematiska behöver folket också bli roat. Det finns mycket käbbel, inte minst i public service, som är illustrativ och minnesvärd underhållning.
Färskaste exemplet är falukorven som Ebba Busch viftade med i Sveriges Radios partiledardebatt nyligen. Den fick krönikören Alex Schulman att i landets största tidning ge all sin uppmärksamhet åt Busch, en vecka före valet. Han till och med faktagranskade priset på falukorv. Det gav smashläge för KD. Partisekreteraren drämde iväg slaget under bältet, sa att om han hade varit (den förmögne östermalmsbon) Schulman hade han ”svalt gåslevern” innan han öppnade munnen. Ett noll till falukorven.
Visst är det dumt. Samtidigt är sådana fåniga bagateller rätt kul, så länge debatten i övrigt handlar om riktiga saker.
En annan rolig incident var när Johan Pehrson som nytillträdd partiledare för L i SVT kallade sig själv för den ”långa mitten” och Annie Lööf, som stod bredvid, för ”den breda mitten”. Jag vet att man inte får hoppa på Lööf nu på grund av att hon varit utsatt, men det här var innan L var över riksdagsspärren i mätningarna, så han slog underifrån.
Jag försöker tänka på någon liknande fyndighet från vänster, men kommer inte på någon. Ska man generalisera är nog den blå sidan mer humoristisk och den rödgröna bättre på spänning. Ta Märta Stenevis svar till Jimmie Åkesson i ovan nämnda partiledardebatt i SR, där han sa, ungefär, ”Det är väl mig du menar när du säger nazist?” och hon prompt replikerade: ”Absolut.” Det var ett ögonblick då tiden stod stilla. Etern liksom dallrade runt radioapparaterna. Ironin var nämligen inte tydlig, vilket fick programledaren att senare fråga Stenevi om hon menat vad hon sa.
Ett annat exempel på spänningshöjande insatser är den klassiska scenen för exakt fyra år sedan, i valspurten 2018, då Annie Lööf i SVT vände sig mot Jimmie Åkesson, drämde näven i bordet och skrek: ”Hur uttrycker du dig?” Ingen minns vad Åkesson sa strax innan, men alla minns Lööfs eruption.
Om man vill få en känsla av hur det var förr i valrörelserna, så kan man gå till sajten filmarkivet.se, som drivs av Svenska filminstitutet och Kungliga biblioteket. De har lagt upp valfilmer från arkivet, och att botanisera där ger perspektiv. Visste ni exempelvis att Socialdemokraterna använde sin slogan ”Sverige kan bättre” redan 1994? Eller att MP drevs av undergångsstämning redan 1987, då deras valfilm skildrade ett naket par som älskade med gasmasker på. Det tycks ha varit året för gasmasker, för C hade massor av sådana i sin minst lika dystopiska valfilm.
Man blir också påmind om hur vissa problem kvarstår genom decennierna: bristen på bostäder, den dåliga vården för äldre och en undermålig skola. Eller om de möjligen återkommit på ett cykliskt vis. Oavsett tema är valfilmerna från ett halvsekel tillbaka och mer långa, långsamma och docerande.
Det var värdigare förr, men inte roligare.
***
