1619-projektet använder historia som politiskt slagträ

Författaren Gore Vidal kallade skämtsamt USA för »The United States of Amnesia.« Han menade att det var ett historielöst land, med en tendens att halvt medvetet förbise sin verkliga historia till förmån för patriotiska myter. Likväl har en amerikansk historiedebatt blossat upp, vars intensitet matchar åttiotalets Historikerstreit i Tyskland, då historiker försökte relativisera Förintelsen.

Debatten kretsar kring dagstidningen New York Times så kallade »1619-projekt«, vars huvudsyfte är att föreslå årtalet 1619, snarare än 1776, som året för USA:s egentliga grundande. 

År 1619 kom det första skeppet med svarta slavar till Virginia och Amerika. Med 1619-projektet förespråkar dagstidningen en alternativ historieskrivning, i vilken slaveri och rasistiskt förtryck är USA:s fundament. »Vår demokratis grundande ideal var falska när de skrevs,« förklarar skribenten Nikole Hannah-Jones i projektets inledande essä. Självständighetsförklaringens frihetsideal var inte ett ouppfyllt löfte, utan en lögn. Det verkliga idealet var vit överhöghet.

Utan omtolkningsförsök blir historieskrivningen livlös och förlegad. Projektets syfte – historierevisionism som betonar slaveriets roll – har mottagit otaliga hyllningar. Dess skapare, Hannah-Jones, vann Pulitzerpriset för sin essä. Och ­prestigefyllda Pulitzer Center har utformat läroplaner för skolundervisning som bygger på 1619-texterna. Men kritiska historiker har påpekat att faktafel och förvrängningar i projektet tyder på att »historisk förståelse ersätts av ideologi.« 

Det mest kontroversiella påståendet i Hannah-Jones text handlar om revolutionens bakgrund. Ett av de främsta skälen till att kolonierna bröt sig loss från brittiska imperiet, hävdar Hannah-Jones, var för att bevara slaveriet. År 1776, när kolonierna utropade självständighet, fanns enligt Hannah-­Jones ett starkt och tilltagande motstånd i Storbritannien mot slaveri. Om Amerikas grundare inte hade sett självständighet från brittiska kronan som en förutsättning för slaverisystemets fortlevnad hade kanske upproret aldrig startat. Alltså: kolonierna utropade självständighet och inledde frihetskriget för att bevara slavekonomin. 

Ett uttalat syfte med projektet är att verka för en »mer rättvis framtid«, men som Princetonprofessorn Sean Wilentz påpekar kan målet att främja social rättvisa och belysa rasism inte bygga på »falskheter, förvrängningar, och betydelsefulla försummelser«. 

Faktafelen och förvrängningarna är fundamentala och tendentiösa. Det finns inga bevis för att kolonisterna strävade efter självständighet för att skydda slaveriet. Dessutom var lojalisterna ofta slavägare, och de såg inget brittiskt hot mot slavekonomin. I själva verket var amerikansk abolitionism både tidigare och starkare än den brittisk motsvarigheten, och inget tyder på att slaverimotståndet i London var tilltagande år 1776. 

Detta menar Wilentz är grundläggande fakta. Det finns fler felaktigheter och missvisande förenklingar, bland annat vad gäller beskrivningen av president Abraham Lincoln, men eftersom projektet betraktar 1619 som USA:s födelseår har just passagerna om revolutionen fått mest fokus.  

1619-projektet har en ideologisk och trångsynt bild av Amerikas förflutna. Det upphöjer slaveri till nationens centrala princip, men ignorerar slaverimotståndare som Thomas Paine, John Adams och Benjamin Franklin. Den enkla sanningen är att USA:s historia inte kan reduceras till vare sig frihet eller slaveri, utan omfattar bådadera. Om 1619-projektet bara var ett perifert försök att omtolka historien hade förvrängarna inte betytt mycket – men projektets genomslag har gjort det till politisk ammunition för både vänstern och högern.

Historierevisionism handlar ofta mer om sin egen tid än om det förflutna. Så även 1619-projektet. Det kom som ett svar på Donald Trumps presidentskap och på den fascistiska terrorattacken i Charlottesville, Virginia, där ny-nazister protesterat mot ett förslag att ta ner en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee. 

Det har länge funnits en infekterad debatt om huruvida man ska ta bort historiska monument som hyllar sydstaterna. Konfederationen var en stat som gick till krig för att bevara slavhandelsekonomin. 

Om slaveriets bevarande var ett av den amerikanska revolutionens huvudsyften blir den logiska följden att även dess monument bör nedmonteras. Till exempel beslutade nyligen en kommitté i New York City att ta bort en staty av president Thomas Jefferson, upphovsman till den amerikanska självständighetsförklaringen, från stadshuset. Och i fjol vältes en staty av president George Washington i Portland, Oregon, och någon klottrade »1619« på den. 

Samtidigt försöker den amerikanska högern lagstadga en tillrättalagd historieskrivning. Med politikern Newt Gingrich i bräschen har Republikanerna använt 1619-projektet som ett exempel på hur identitetspolitik och kulturvänstern undergräver patriotism. 

President Trump skapade en 1776-kommitté för att ge amerikanska medborgare en »sann och patriotisk« historieundervisning. Senator Tom Cotton har lagt fram ett lagförslag som skulle förbjuda federala bidrag till skolor som använder 1619-projektet som lärounderlag. Cottons lagförslag lär inte bli till federal lag, men på delstatsnivå finns lagförslag med bättre utsikter och i Texas är projektet redan förbjudet i skolundervisning. 

Det fientliga bemötandet av 1619-projektets kritiker har också varit oroväckande. Hannah-Jones sa avfärdande att »vita historiker« inte kan antas vara opartiska – som om ens historiebild baseras på ens personliga identitet. Chef­redaktören för American ­Historical Review, landets främsta historietidskrift, har också gått till öppet personangrepp mot flera kritiker av projektet. Princetonprofessorn Sean Wilentz har kallat det en öppen hemlighet att många historiker har skrämts till tystnad, eftersom frispråkig kritik av 1619 skulle riskera skada deras karriärmöjligheter. 

Det är också talande att den inledande seriösa kritiken mot 1619-projektet inte kom från etablerad media; i stället var det World Socialist Web Site, en trotskistisk grupp, som kontaktade kritiska historieprofessorer och publicerade deras motargument. 

Trots tillkortakommanden hedrar 1619-debatten i min mening USA:s intellektuella liv. Det är ett land som står redo att omtolka sitt förflutna och göra upp med patriotiska myter, och motkritiken har lett till att utveckla historiekunskaperna hos dem som följt debatten. Till exempel tryckte Atlantic Monthly en femtusen ord lång essä om revolutionär historia och Dunmore-proklamationen år 1775. 

Få europeiska länder – med Tyskland som undantag – har skärskådat sin egen nationella historia lika noggrant som USA. Historiestriden som kretsar kring 1619-projektet motbevisar Gore Vidals yttrande att Amerika är amnesins land. 

USA är inte ett historielöst land – raka motsatsen – här är historia ett flitigt använt politiskt slagträ.