Gycklarkungens återkomst

Det var tänkt att bli en av 00-talets stora konsthändelser. Damien Hirst skulle sälja skulpturen »For the love of God« – en mänsklig skalle som han förgyllt i platina och sedan dekorerat med 8 601 diamanter – för det högsta pris hittills för ett verk av en nu levande konstnär. Utropspriset var 50 miljoner pund, men kanske borde han ha tagit intryck av det »memento mori«-anslag som hans verk ville förmedla. För också Damien Hirsts konstnärskap skulle visa sig vara dödligt. Budgivningen uteblev. Till slut hostade ett konsortium – till vilket Damien Hirst själv hörde – upp summan och köpte den diamantprydda dödskallen.

»For the love of God« – som sägs ha fått sitt namn efter att Hirsts mamma fått höra att sonen pyntade en människoskalle och utbrustit: »För guds skull, vad ska du göra härnäst?« – blev en plötslig vändpunkt i en karriär som tidigare gått spikrakt. Damien Hirst som hade vuxit ihop med mega lomanins internationella konstvärld där han själv hjälpt till att både driva på och tänja på gränserna. Han hade ju spelat spelet i 20 år. Vart skulle han nu ta vägen?

När Damien Hirst på söndag öppnar dubbelutställningen »Treasures from the wreck of the unbelievable«, är det på många sätt ett försök till comeback. Han har arbetat med utställningen sedan 2008 och verken ställs ut på Palazzo Grassi och Punta della Dogana i Venedig – två venetianska palats som tillhör den franske mångmiljardären, företagsledaren och konstsamlaren François Pinault. Att Hirst och Pinault öppnar utställningen en månad före den välbesökta konstmässan Venedigbiennalen är givetvis noga uttänkt. Att få det internationella jetsetet att åka två gånger till Venedig i vår är en maktdemonstration.

För att skapa utställningen har Hirst finansierat en expedition som har tagit upp 189 artefakter ur havet – den exakta platsen är inte avslöjad, bara att det rör sig om ett område utanför östra Afrikas kust. Dessa artefakter är antingen antika skatter från den romerska före detta slaven Cif Amotan II:s samling som gick förlorade när skeppet Apistos förliste för 2 000 år sedan. Eller så är de gjorda på ett gjuteri i Gloucestershire och sedan placerade på havets botten tillräckligt länge för att täckts av korall. Egentligen spelar det inte så stor roll, hela utställningen bygger på osäkerheten och den eventuella magi som kommer att uppstå vid mötet med verken.

Hirst och hans team har varit medvetet tystlåtna i upptakten till vernissagen.

Catherine Meyer, journalist på Financial Times fick dock följa med expeditionen ut på havet och ner i djupet. I hennes reportage »What Damien Hirst did next« (24/3) står klart att hela myten kring det sjunkna skeppet Apistos är just en myt och inte en historiskt verifierbar händelse.

Låt oss därför varsamt lägga Hirst på analyssoffan och diskutera följande idé: Är alla konstyttringar självbiografiska? Är Hirst kanske själv the wreck? Hans tidigare kabinettverk med prydligt staplade medicinaskar och titlar som »Nothing is a problem for me anymore«, (2011–2012) eller målningen föreställande piller med titeln »Failures« (2008) har varit talande för Hirsts svarta humor. Han har haft fullständig kontroll hela tiden, ingenting han har gjort har varit en slump. Titeln på vitrinen med uppstoppade fiskar »The true artist helps the world by revealing mystic truths« från 2006 var lika mycket en ironisk blinkning till de kritiker som tyckt att hans konst varit dum och ytlig,  som den var ett förebådande.

Det var 1990-tal när Damien Hirst gjorde entré som en del av en konstnärsgrupp som gick under benämningen Young british artists (YBAs). Gruppen fick gott om medieutrymme. Med hjälp av affärsmannen Charles Saatchi gjorde de också kommersiell succé. Medlemmarna i YBAs har alla hållit sig kvar i den internationella konstcirkusens toppskikt men Damien Hirst har nått längst av dem alla. På toppen av sin karriär var han värderad till 215 miljoner pund.

Vad är det då som har gjort Damien Hirst så märkvärdig? Kanske är det att han är något så ovanligt som en global kändiskonstnär. Att en konstnär blir kändis är i sig anmärkningsvärt eftersom just konsten är den kreativa näring som röner minst uppmärksamhet i dagspressen. Att Hirst varit tacksam att skriva om beror på att han är och alltid varit lysande på att spela rollen som konstnär.

Den första delen av hans karriär var en spritindränkt era på medlemsklubben Groucho club i London där han lärde känna många av de människor som skulle komma att betyda mycket för honom. De var samlare, gallerister och musiker som Bono och David Bowie.

Hirst var en intelligent rumlare. Han levde mitt i det som kallades för cool Britannia och regisserade bland annat videon till Blurs »Country house« – en av britpoppens mest ikoniska musikvideor. På 10 Downing Street skakade Oasis-sångaren Noel Gallagher under samma tid hand med den dåvarande premiärministern Tony Blair. Det brittiska självförtroendet var gott och de ekonomiska musklerna kunde svälla. »Cool Britannia« var med och skapade Damien Hirst och han var med och skapade »Cool Britannia«.

Att det ofta blir dystert att skriva om en konstnär som Hirst beror på att det är upplagt för en enda lång uppradning av siffror. Poesin och det vackra känns fjärran, å andra sidan vore det förmätet att tro att just en konstnär ska nöja sig med det.

För konstmarknaden är inte moraliskt högtstående även om varorna och producenterna kan vara det. I fallet Hirst har vi dessutom att göra med en konstnär som vill sitta på alla stolar samtidigt. Hans eget galleri Newport Street gallery i sydöstra London är ett exempel. Hans banbrytande försäljning av 218 av sina verk under den två dagar långa auktionen Beautiful inside my head forever i september 2008 är ett annat. Hirst valde att sälja utan gallerist och blev den första konstnär som skapade ett stort antal verk direkt för en auktion. Han satte samtidigt försäljningsrekord genom att sälja för 111 miljoner pund. Eftersom auktionshus tar en mindre del av kakan än en traditionell gallerist ville Hirst hävda att detta var ett mer demokratiskt sätt att sälja konst. Det var också en hejdundrande pr-succé.

I en artikel i The Guardian (26/3) kallas Hirst för British art’s jester king – ett intressant epitet. Han är alltså inte en gycklare för kungar, utan kungen bland gycklare. Däri finns en ledtråd till Hirsts position i samtidskonsten. Han är inte i händerna på en maktelit som kan skicka ut honom från banketten när han tråkar ut dem. Han väljer själv hur och när han ska underhålla.

Som med alla väldigt framgångsrika människor tycks det finnas en sadistisk njutning i att fundera på hur länge Damien Hirst kan hålla sig på toppen. Hans uppgång kom tidigt, närmast som en filmkliché. Han var bråkstaken – Hirst växte upp utan sin pappa och med en styvpappa som lämnade familjen – som tog sig in i finrummen och vars konst upphöjdes till mästerverk (eller åtminstone blev prissatta som mästerverk). Fallet har varit dimmigare att se. Sur-magade kritiker har minimal makt och trots att priserna på hans konst sjunkit på auktioner verkar hans position orubblig, kanske för att han själv skapat en egen liten ö i den stora konstvärlden.

Men är Damien Hirst då en bra konstnär? Nja. Är den frågan ens intressant? Ja. Den blir mer intressant nu då Hirst måste omformulera mycket av det han tidigare skapat.

Djurvänner har dock redan visat att de inte tänker glömma Hirsts historia. Den 6 mars i år protesterade en djurrättsgrupp genom att dumpa dynga utanför Palazzo Grazzi i Venedig. Den brittiske konstnären fick djurrättsorganisationer att rasa när han för fyra år sedan i samband med en retrospektiv utställning på The Tate i London dödade över 9 000 fjärilar som en del av sitt verk. Att använda döda djur i sin konst har blivit ett signum för Damien Hirst. Ett av hans mest berömda verk - ”Mother and child divided” - är en ko och en kalv som skurits itu och placerats i en tank med formaldehyd. För detta verk - en oändligt sorglig berättelse om separation - tilldelades Hirst Turnerpriset.

Kanske är det så att Hirst arbetar bäst när han är så övertydlig att det inte går att missa poängen. Som en Albertus Pictor-målning där döden spelar schack. Det subtilas konstnär är han icke men i intervjun i Financial Times pratar Hirst om konstens släktskap med religionen. Han nämner också guldets lockelse som en bärande del av Treasures.

Det återstår alltså att se om det Hirst kallar magiskt och att vi »vill tro« räcker för att hans kommande utställning ska göra avtryck mer än ›Hirst i siffror‹-uppståndelsen: att dykare har plockat upp 189 konstverk ur havets djup och att detta har kostat många sköna miljoner. I Financial Times får Hirst frågan om han vill bli förevigad genom sin konst. Han svarar »Ja, men jag vill hellre bara vara odödlig genom mig själv«. <

Utställningen på Palazzo Grassi och Punta della Dogana öppnar den 9 april och pågår fram till den 3 december.