Osynliga och provocerande

Hon går upp tidigt, nästan innan alla andra har vaknat. Hon klär sig, i lager på lager på lager. Känner frosten över kinderna när hon stänger ytterdörren bakom sig. Hon går, cyklar, åker buss, bil för att komma till sitt stall. Rör sig eller reser, ibland i timmar varje vecka. Svart decembermorgon eller vårljus marskväll, det spelar ingen roll. Kärleken är kompromisslös.

Framme i stallet finns hästen vars utandningar värmer hennes fingrar innan hon leder ut hästen i stallgången och börjar rykta. Hon pratar och hästen svarar. Trampar otåligt över betonggolvet eller står stilla med huvudet halvt sänkt i njutning. Hon vilar huvudet mot hästens bog. Drar handen över pälsen som glänser nu och känner hjärtat slå, långt där inne någonstans i den stora varma kroppen. Ett slag för två av hennes.

Det är något med hästtjejen. På något vis är hon suddig, knappt synlig. Det finns lite forskning om henne. Hon syns sällan i medierna, utom möjligtvis för att förlöjligas eller som i vintras, misstänkliggöras.

I januari, när ryttaren och OS-medaljören Peder Fredricson vann Jerring-priset, genom folkomröstning i vanlig ordning men med en ny app, rasade folk på Twitter. Män var ursinniga. Det var hån och raseri. »Hästfolket« anklagades av boxaren och före detta simmaren Mikaela Laurén för att vara en sekt. Sportjournalister skrev uppgivna krönikor om att priset lika gärna kan läggas ner. Ingen verkade fundera över att ridning är Sveriges sjätte största sport och andra största ungdomsförbund och häst-tjejer över hela Sverige röstade för att sporten de älskar ska få större erkännande och utrymme. Något så oskyldigt som tjejer som röstar på sin favoritryttare var en katastrof. Det var en skandal. Men det var också en påminnelse om att hästtjejen finns överallt. Hennes närvaro är påtaglig, trots hennes suddiga konturer. Hon provocerar.

Ridning har inte alltid varit kvinnligt kodat i Sverige, tvärtom. I det adliga ridandet, kavalleriet och jordbruket.

På alla dessa platser var hästen mannens. Hans verktyg och stolthet. Det var först när ridning började bli ett fritidsintresse, i takt med att maskiner tog över i jordbruket och kavalleriets gamla hästar hamnade på ridskolor, som ridning övergick till att vara något som tjejer höll på med. På många andra platser runt om i världen är det fortfarande manligt kodat.

Nästan macho.

I takt med att allt fler flickor och kvinnor började ägna sig åt hästar – i dag är 90 procent av ryttarna i Sverige kvinnor – förlorade också ridning sin status. Så som alla platser i ett patriarkat där kvinnor dominerar.

Varför rider tjejer? Utifrån finns en vilja att förklara hästtjejen. Att analysera henne. I de få texter som publiceras i ämnet, på andra ställen än hästforum, finns ofta frågan implicit. Ibland uttrycks den explicit men framför allt besvaras den, också när den inte ens har blivit ställd. Detta konstaterar Petra Andersson i sin essä »Ingen riktig sport« publicerad i antologin »Kentauren. Om interaktionen mellan häst och människa.« Andersson för fram fyra vanliga teorier om hästtjejen. Hon tycks själv vara kritisk till dessa, med all rätt. Ingen av dem utgår ifrån hästtjejen själv.

Den första Petra Andersson tar upp är föreställningen om att tjejer rider därför att det är sexuellt stimulerande att sitta i en sadel. Så simpelt. Andersson nämner journalisten Moa Matthis som i ett konferens-föredrag berättar att när hon säger till folk att hon skriver på en bok om hästar och tjejer är det »en vanlig reaktion – bland män – att skratta och säga att det vet de väl, varför tjejer gillar hästar och ridning.«. Och det framgår av sammanhanget vad det är som avses.

Andra hävdar att tjejer rider för att på ett symboliskt plan hantera mäns sexualitet. Genom att tygla en häst, så mycket muskler och så mycket djur, tyglar hon mannens eller sin egen sexuella sinnlighet. En dagdröm för de män som läser »Lolita« och i klaustrofobin och övergreppen ser Dolores Haze som förförerska. En glimt av medvetet lockande i den blå barnablicken.

Andra föreställningar är att hästtjejen förbereder sig för en heterosexuell relation. De prepubertala flickornas svärmeri för ponnyer kommer allt eftersom att fokuseras på pojkar i stället. Eller så förbereder de sig för att skaffa familj. Hon vårdar djuren som ett substitut för att vårda man och barn.

Men hästtjejen är inte bara en liten flicka. Hon är också en vuxen kvinna. Hon flyter i ålder. Hon är allt och hon försvinner ibland från stallet för att återvända flera år senare.

I dessa snäva och normativa föreställningar saknar häst-
tjejen vilja och agens. Allt kretsar kring mannen. Hans kön, hans kärlek, hans närvaro. Allt är ett substitut för honom. Det brister just där.

För hästtjejen bryr sig inte. Hon vänder sig bort från män och från heterosexuell kärlek. Kanske inte på andra platser och i andra rum men just där, i stallet, spelar sådant ingen roll.

Mannen må lysa med sin frånvaro men han är inte ett dugg saknad.

Däri ligger kanske den största provokationen men också svaret på varför tjejer rider. Att de i stallet inte behöver förhålla sig till pojkar och män utan får vara sin egen. Och får vara hästens.

Trots att ridning på det stora hela anses vara en kvinnosport är stallsysslor tungt fysiskt arbete. Långt ifrån det som anses vara kvinnligt i dagens västerländska samhälle. Hästtjejen har en enorm råstyrka. Från alla höbalar som släpas, all skit som mockas och alla hovar som lyfts. Hon är alltid smutsig, ofta svettig. Och hon hanterar ett 500 kilo tungt djur som skulle kunna trampa eller sparka ihjäl henne.

Arbetet och risken kan också vara ett svar på frågan varför tjejer rider. Petra Andersson skriver: »En förståelse av hästtjejen, med tanke på hästsporten som tung, smutsig och riskfylld, skulle kunna vara att se henne som en könsöverskridare. Rollen som hästtjej verkar tillåta sin utövare att flytta gränsen för vad den kvinnliga könsrollen annars innebär.«

Även kommunikationen mellan häst och människa överskrider gränser. Hästen har en röst men saknar ord. Du måste tala på andra vis. Med kroppen och beröring. Du måste känna hästen och låta hästen känna dig. Du måste vara tydlig och bestämd men samtidigt intuitiv. Kan du inte göra det kommer hästen i bästa fall att ignorera dig och i värsta fall skada dig allvarligt. Det är både varsamt och våldsamt.

Detta gör inte stallet till en total fristad. Det existerar inte i ett vakuum. Det finns normer i stallet precis som på alla andra ställen i samhället. Det finns faktorer som utesluter människor. Till exempel är det väldigt dyrt att rida och ha häst. Det är en lyx att kunna ägna sig åt.

Många unga tjejer och kvinnor som håller på med hästar jobbar hårt för att kunna göra det. Tar extrapass på jobbet, har helgjobb när de går i skolan eller hjälper till i stallet för att få vara nära hästarna. Ibland utnyttjas unga tjejer som gratis arbetskraft. Längtan efter att vara nära hästarna är större än allt annat. Det är hierarkiskt och ibland hårt. Hårdare än vad det behöver vara.

I essän »Ekipaget: häst och ryttare eller kentaur?« från tidigare nämnd antologi, liknar Jonna Bornemark, docent i filosofi, ekipaget vid en kentaur. Den mytologiska varelsen vars människohuvud och torso sitter ihop med en hästkropp. Fyra ben, bog och hovar. Bilden av kentauren återspeglar vad ekipaget upplever under ritten. En gemensam kroppslighet. Ett tillstånd som är omöjligt att uppleva på egen hand för både ryttare och häst. Bornemark skriver: »Denna kentaurens gemensamma kroppslighet är inte en primär apriorisk kroppslighet, men inte desto mindre kan vi tala om en utvecklad gemensam kroppslighet. Vi är inte en gemensam kropp, men vi kan bli det, inte för evigt, men i korta stunder. I dessa korta stunder omvandlar vi inte längre oss själva eller hästen till objekt utan upplever den gemensamma rörelsen som ett flöde som inte delas upp i olika delar, och som inte ens kan reduceras till hästen respektive ryttarens rörelse utan att genast omvandlas till något annat.«

Om det finns några paralleller mellan ridning och sex så finns de där, i att smälta samman med en annan kropp. I den totala närvaron och intensiteten. Men det är oväsentligt egentligen. Och det har inget som helst med heterosex att göra, det har med överskridandet att göra.

Det är svårt att säga vem hästtjejen är. Hon kan vara vem som helst. Förmodligen finns hon i din närhet. Hennes fysiska funktioner och attribut varierar. Hon har inga daddy issues och hon förbereder sig inte för familj. I alla fall inte i stallet. Annat kan vi inte så noga veta. Förutom att hon är skrämmande kapabel i ett patriarkat och hon är förbannat trött på att bli hånad och förminskad.

Samlingsutställningen Like a horse, med fotografier av bland andra Mary Ellen Mark, Herb Ritts, David LaChapelle och Charlotte Gyllenhammar öppnar i dag på Fotografiska i Stockholm. Pågår till den 3 september.