Ryssen kommer – knappast

Först efter att Mattias Göransson och jag slagit oss ner i varsin soffa på hans hotell vid Stureplan i Stockholm ser jag mannen i kamouflagegrön uniform i soffan bredvid. Tidskriften Filters chefredaktör och grundare har utvecklat en särskild radar för svensk militär. Flygöverste, sammanfattar han. »Swedish Air Force« står att läsa på det fastsydda märket på ärmen, resten tar Göransson på att mannen är äldre och borde ha hunnit stiga i graderna. Uniformen däremot vittnar om en övre gräns.

Göransson har ägnat de senaste tre åren åt att gräva i tidigare hemligstämplat material­ inom försvars­makten. Resultatet är en 414 sidor tjock bok, »Björnen kommer!«, varav 18 sidor noter­, om svensk rysskräck.

– Tillsammans med Finland är vi troligen värst i Europa. Det har lett till att vi under flera perioder under 1900-talet har kapprustat för att skydda oss, säger han.

I soffan bredvid antecknar flygöversten i ett block.

Mattias Göransson är en av landets stora berättande journalister, belönad med Stora journalistpriset 2002 för sitt arbete med fotbolls­magasinet Offside. 2008 startade han reportagetidningen Filter som når runt 100 000 läsare varannan månad. Viljan att sprida kunnandet om berättande reportage, styvmoderligt behandlat på journalistutbildningar, gör att han ofta före­läser. I dessa sammanhang stötte han på »Uppdrag gransknings« Hannes­ Råstam. När Råstam inledde sin granskning av Quick-affären, hans bok ledde sedan till att Sture Bergwall friades för de åtta mord han dömts för, tog Göransson kontakt med honom för en artikel. Hannes­ Råstam var svårt sjuk i cancer. Mattias Göransson skrev då porträt­tet, »Grävarens Testamente«, för Filter och hängde med honom hela hans sista sommar för sin research.

– Jag blir lite monoman när jag håller på med ett projekt, och vi lärde känna varann rätt väl. När artikeln var klar så fortsatte jag att åka hem till honom en stund varje dag efter jobbet för att titta till honom.

När Råstam insåg att han inte skulle hinna avsluta sin bok bad han Göransson hjälpa honom.

– Hannes lärde mig att vara vaken på oprecist språk. Det finns nästan alltid en anledning till att språket är otydligt och den anledningen är intressant, berättar Mattias Göransson.

Bakom honom har flyg­översten plockat upp sin mobil.

Sommaren 2014 var Stockholms skärgård plötsligt full av ryska ubåtar. Igen. Mattias Göransson kastades tillbaka till sin barndoms 1980-tal. Som liten var han en fanatisk legobyggare och med sin bästa vän byggde han modeller av de ryska miniubåtar med larvfötter som de läste om i kvällspressen.

– Jag tyckte det var hejdlöst fascinerande, säger han.

Att han själv aldrig har lidit av rysskräck tror han kan bero på att han bor på fel kust. Att stockholmarna har sett några svartklädda män på en ö är något­ som river ner skratt i hans kompisgäng i Göteborg. Men erfarenheten från den polariserade debatten efter Quick-boken fick honom att börja fundera över vad som gör att vissa människor får vissa­ idéer. Han började läsa om gruppsykologi och sociologi­, om hur lätt människor­ har för att se mönster. Mönsterseendet har hjälpt oss att överleva, men det gör också att vi söker samband där det inte finns några.

– Jag har alltid haft en idé om att människan är rationell, om man bara lägger fram fakta. Men Bergwall blev friad från allt fler mord, det var bara att titta på fakta, och så går vi ändå in i tv-studion mot människor som är övertygade om att han har gjort det. Jag blev så präglad av det.

Flygöversten packar ner sina saker i sin ryggsäck, reser sig och går. Jag kommenterar sammanträffandet.

– Jag har lärt mig att flygvapnet är rätt sansade, säger Mattias Göransson.

I sin bok visar han på mönster i det svenska försvarets hotbilder, med start 1946 då ett meteorregn i kombination med stark solaktivitet ledde till meteorologiska fenomen, som av försvaret tolkades som sovjetiska »spökraketer«. Senast handlade det om misstänkt storskaligt spioneri i samband med försvarsövningen Aurora.

– Någon hade sett någon i skogen som inte såg svensk ut och en annan såg en husbil på Böda Camping med nummerplåtar från Östeuropa, raljerar han och tillägger senare att det är möjligt att han själv har drabbats av mönster­seende och börjat se rysskräck överallt.

– Men militären har fruktansvärt ofta haft fel, säger han och hävdar att han inte har funnit någonting i någon enda rapport som förtjänar att vara hemligstämplat.

Sin inställning att det går att göra saker, som att starta tidningar, utan stora finansiärer i ryggen, har han från sin far, »ett högerspöke« som efter att ha jobbat ett tag på Stena Line och sett vilka dåliga priser små reseföretag fick på biljetter startade en rese­grossistfirma. Mamman, som är »världens snällaste gråsosse«, är socionom och jobbade inom kriminalvården. Eftersom de betraktade världen från varsin kant, konstaterar han, så blev inte äktenskapet långvarigt. I syslöjden sydde Mattias Göransson ett tygstycke med öglor i ändarna. På det la han sitt lego och varannan vecka drog han ihop tyget med ett snöre till en vagabondsäck och bar på så vis legot från mamma till pappa, och tillbaka igen.

– Jag är en jävel på att packa snabbt, säger han.

Mattias Göransson visste redan från början att han ville bli en berättande journalist.

– Jag har aldrig varit attraherad av scoop eller avslöjanden eller att vara först, säger han och berättar om sin inspiration, de stora amerikanska berättarna, en manlig kanon av äventyrare, Tom Wolfe, Gay Talese, Hunter S Thompson, som han upptäckte via amerikanska släktingar.

I örongångarna sitter ett par diskreta hörapparater intryckta. Den sedan födseln dåliga hörseln gjorde att han »slapp« lumpen, tacksam efter att ha sett sin storebror må dåligt av att bli körd med. Den dåliga hörseln gör också att han sover bra, helt ostörd utan hörapparater, något som räddat honom under tre år av »galet schema«. Sex dagar i veckan, en vilodag, chefredaktör för Filter till klockan 18, därefter boken.

– Jag är väldigt trött just nu, jag har varit trött i en månad.

Över jul och nyår ska han resa med familjen till Vietnam och Kambodja och häromveckan tog han sin yngsta dotter, till Legoland – förstås – för att ta igen lite av det han missat.

Nu väntar han sig att bli hudflängd. Senast han granskade rysskräck i Filter drog han på sig offentlig kritik av flera försvarsreportrar och från försvarsmakten.

Det bekymrar honom inte. Följden blev att han fick kontakt med nya källor, som ringde för att uppmuntra honom.

– Det är farligt att vara konflikträdd, sammanfattar han. Farligt att så många inte vågar ta debatter, för tänk så mycket som kanske hade hänt annars. <