A-listan
Bild: Axel Öberg (Ink bokförlag)
Helena Granström
Aktuell med »Hysteros« (februari, Natur & Kultur)
Som fil lic i matematisk fysik och experimentell, skönlitterär författare ger Helena Granström intrycket av att vara en absolut intellektuell – eller, en av de svåra, unga författarna som för samman naturvetenskapliga teorier med språkliga dito. Men Granström opererar aldrig bara på den teoretiska nivån, utan också alltid på den kroppsliga, erotiska. I sin andra, prosalyriska bok »Osäkerhetsrelationen«, som kom 2009, bestående av samtal mellan ett gäng vetenskapsmän, leder Granström med säker hand, utan rädsla för det pretentiösa eller för svåra, in läsaren i den vindlande värld som är fysikens. Och i den nya romanen »Hysteros«, som skildrar en graviditet, utforskar Granström återigen friktionen mellan det intellektuella och det köttsliga.
Sofi Oksanen
Aktuell med »När duvorna försvann« (april, Bonniers)
Hennes finska förlag kallar henne för »sin diamant«, och Sofi Oksanen är onekligen den perfekta samtidsförfattaren. Begåvad och frispråkig, ungdomligt subkulturell med dreads och rosa slingor, som samtidigt tar sig an historiskt tunga och seriösa ämnen. En oemotståndlig persona, en pr-framgång som tycks vara helt i avsaknad av äldre generationers finlitterära författares rädsla för spektakel och att synas på litteraturens bekostnad. Den nya romanen »När duvorna försvann« stannar i det Estland under Sovjetockupationen som Oksanen skrev om i sin stora genombrottsroman »Utrensning«, nu under och efter andra världskriget. Oksanen har ytterst målmedvetet placerat sig som den finska litteraturens mest spännande och viktiga namn, och »Utrensning« gjorde sannerligen skäl för den rollen – en förhoppning är att uppföljaren kan matcha det.
P O Enquist
Aktuell med »Liknelseboken« (mars, Norstedts)
På Söder i Stockholm, på behörigt avstånd från barndomsbyn Hjoggböle, sitter P O Enquist och skriver fram berättelser som har sin grund i det västerbottniska landsbygdsliv som var hans uppväxt. Han »snor från sitt eget liv och täcker över det«, som han själv uttryckt det. När Enquist värjer sig mot etiketten självbiografi för sin memoarbok »Ett annat liv«, får man förlåta honom – för den är mycket mer än så – men när han påstår sig nu skriva sin första kärleksroman blir jag skeptisk. För vad är »Nedstörtad ängel« från 1985, en av de bästa romanerna på svenska, annat än en kärleksroman? P O Enquist är en författare som inte går att komma runt, tillförsikten och förväntan inför hans böcker är alltid stor. »Liknelseboken« är ett av vårens måsten – för att det är Enquist och för att vi alla vill förstå kärleken lite bättre.
Alice Munro
Aktuell med »Brinnande livet« (mars, Atlas)
Glappet mellan det intagande leendet på författarporträtten som pryder böckerna, och det kompakta medelklassmörker som genomsyrar hennes novellistik utgör i sig en särskild skevhet. Liksom det mellan det välkomnande intrycket och den anonymitet Alice Munro lyckats upprätthålla genom åren. »Brinnande livet« innehåller enligt Munro själv för första och sista gången, fyra noveller med uttalat självbiografisk grund – även om ständigt Nobel-pristippade Munro alltid hämtat inspiration från den kanadensiska landsbygd där hon själv växte upp. Munros filmiska noveller är alltid mästerligt konstruerade. Hon behöver aldrig ta till några stora åthävor för att behålla berättelsens nerv. I stället för att förklaras växer de psykologiska gestaltningarna fram genom precisa skildringar av skeenden. Det ödesmättade och obehagliga som är Munros signum bor i katastroferna som aldrig inträffade.
Stefan Zweig
Aktuell med »Hjärtats oro« (april, Modernista)
Att man varit död i 70 år utgör inget hinder för att bli en av vårens hetaste författare. Och redan när Bodil Malmsten i höstas talade om skammen i att man inte kan köpa Stefan Zweigs böcker på svenska i Sverige, så kunde man ana att det skulle bli ändring på det. Nu kommer en nyutgåva av »Hjärtats oro«, skriven av den österrikiske exilförfattaren som hade sin storhetstid på 20- och 30-talen och då räknades till en av de mest betydande samtidsförfattarna. Uppvuxen i den judiska bourgoisen i Wien, tvingades Zweig i landsflykt från nazismen och återvände aldrig. Sista delen av sitt liv levde han i Rio de Janeiro, där han också tillsammans med sin andra hustru tog sitt liv. Hans skrivande jakt efter en moral tillsammans med det egna tragiska ödet, gör honom till den typiska författarmyten – en återuppståndelse att se fram emot.
Elin Olofsson
Aktuell med »Då tänker jag på Sigrid« (januari, Wahlström & Widstrand)
Jämtland är med besked på väg att bli ytterligare ett av de litterära landskapen att räkna med, något som förmodligen Kerstin Ekmans jämtlandsböcker banat väg för. Under våren är det journalisten och romandebutanten Elin Olofssons tur. Olofsson framstår redan som en djärv författare att räkna med, som skickade in sitt manus till förlaget utan att någon annan ens fått titta på det – och fick ett ögonblickligt »ja tack«. »Då tänker jag på Sigrid« är en berättelse som flätar samman nuets kärleksbekymmer i Stockholm med historiens komplicerade släktfejder i Jämtland. Den handlar om att göra upp med sitt förflutna och att hitta hem igen – en roman med ett klassiskt tema det aldrig går att få för mycket av.
Olga Grjasnowa:
Aktuell med »Ryssar är såna som gillar björkar« (januari, Weyler)
»Född och uppvuxen i Azerbajdzjan, sedan bosatt i Tyskland, Polen, Israel, Ryssland och nu tillbaka i Berlin framstår det unga litterära stjärnskottet Olga Grjasnowa som en redan kosmopolitisk författare. Åtminstone ytligt sett följer Masja, huvudperson i hennes hyllade debutroman, i sin författares fotspår; en ung kvinna som med sin familj flytt hemlandet Azerbajdzjan till Tyskland, men som efter en stor förlust ger sig iväg på egen hand till Israel. »Ryssar är såna som gillar björkar« har beskrivits som en politisk roman, med konflikten mellan viljan att undvika begränsande identitetsetiketter och samtidigt inte kunna fly från sitt ursprung som springande punkt. Men framför allt är den en roman om kärlek. Olga Grjasnowas bok är en av de märkvärdigaste och mest välskrivna debutromanerna på länge.«
Johannes Heldén
Aktuell med diktsamlingen »Ljus« (februari, Bonniers)
Poeten, konstnären och artisten Johannes Heldéns hemsida är provocerande ovacker, med några få svarta rader mot grå bakgrund och blekgröna länkar. Antitesen till säljande och inbjudande, om man så vill. Men klickar man sig fram hittar man några av hans konstverk, bland annat en lätt åldrad anteckningsbok ur vilken gröna blad spirar. Det är helt i linje med den poesi Heldén skriver, som ofta kretsar kring mötet mellan civilisation och natur. Heldén balanserar inte sällan på gränsen mellan vad som är ett nödvändigt experimenterande med ord och layout, och det som riskerar att förbli ett inåtvänt och arrogant laborerande med orden som stapelvaror – men förmår hålla sig på rätt sida. I »Ljus«, hans åttonde diktsamling, är den flytande gränsen mellan dag och natt, ljus och mörker, i fokus.
Foto: Rene Fietzek (Weyler), Sara McKey (Bonnier), Stéphane Lombard (W&W), Toni Härkönen (Bonnier, Scanpix, Wikipedia.
