Adelskvinnan som vägrade ta ett nej
Lotten von Kræmer brydde sig inte ett dugg om vad folk sa. I en ny intressant biografi skildras hennes alltmer envisa författarliv. Stundtals är det skoningslös läsning.
Bild: Albert Bonniers förlag
"Nu har vi drivit igen", säger jag när vasstråna omsluter mig. Min man släpper blicken från flötet och tittar sig omkring med samma yrvakna och desorienterade blick som för några minuter sedan. "Men för i helvete" säger han och greppar återigen årorna. Och han ror. Han ror med allt han har. Men det har han inte mycket för. Vindarna blåser åt fel håll, och jag kan inte göra något för att hjälpa honom. I mitt nyopererade tillstånd får jag inte bära mer än två kilo, och definitivt inte ro en familj i motvind över sjön.
Barnens fiskelinor tjorvar sig i de upprepade turerna in och ut från vassen. Fyraåringen har svårt att sitta still och skrämmer fiskarna med sin högljuddhet. Men min man ger inte upp. Målbilden är stark, den av ett plötsligt napp i det mörka djupet.
Det är september. Vi har bilat genom Norrlands inland, från Västerås till min mans morfars gamla stuga i Medelpad. Anna Williams Diktarhjärtat har följt med hit. Författarbiografin på omkring femhundra sidor har varit med mig på många ställen den senaste veckan: på tåget med pittoreska Sverigelandskap utanför rutan, i sängen intill min sovande fyraåring, framför tv:n med valets slutdebatter.
Författaren och diktaren Lotten von Kræmers 1800-tal har reflekterats genom 2000-talets vardag med familjen och de pågående ideologiska kamperna i offentligheten. Då brann debatten om "kvinnosaken", nu är det klimatfrågan som förs fram av de unga aktivisterna. Med Anna Williams förmåga att dels lägga sig intill tidens kontext, dels skarpt och hängivet teckna individens inre drivkrafter och sårbarheter, blir Lotten von Kræmers (1828–1912) liv och öde en del av det pulserande nuet. Det blir del av en högröstad och svindlande polariserad valrörelse, och av en liten eka som rors i motvind.
Charlotta Lovisa (Lotten) von Kræmer föds 1828 och växer upp som ett av fem barn till Uppsala-landshövdingen Robert von Kræmer och frun Maria Charlotta. Samtliga av hennes syskon ska det gå bra för, utåt sett. En bror blir riksdagsman, en annan jurist. En syster gifter sig adligt, en annan med en präst. Barnbarnen blir till i en strid ström.
Lotten är mellanbarnet som står ut markant från den lyckade syskonskaran. Det börjar redan som barn när hon blir sjuk och får besvär med öronen. Komplikationerna tilltar och snart är hon nästintill döv. Utanförskapet kommer att förstärkas av ett skavande civilstånd. Men i ensamhetens mörker, med en ängslig fästman som vill förbli hemlig, finner hon en livlina: pennan. Skrivandet blir hennes passion, tillika livssyfte. Utan några barn att ta hand om, med tjänstefolk som sköter hemmet och med en ekonomi som hon aldrig behöver oroa sig för, har hon all tid i världen.
Den hemlige fästmannen vädjar till henne att hålla sig till kvinnans traditionella domän, såväl nära vänner som etablerade skribenter ger hennes alster den mest brutala kritik, men Lotten låter sig inte nedslås. Fästmannen ger till slut upp och försvinner ur hennes liv.
Ju äldre hon blir, och desto mer stigmatiserad och utsatt hon känner sig i sin position som ogift kvinna, kommer hon att driva sina hjärtefrågor hårdare. Hennes litterära utspel i offentligheten (inte sällan utgivna för egen hand), för kvinnans självständighet och för en friare religionssyn, får en stor del av hennes omgivning att vämjas. Men Lotten ger inte upp, snarare hårdnar greppet om pennan. Dövheten lyser i dubbel bemärkelse: Lotten hör inte det folk säger omkring henne. Och de kritiska röster som ändå når fram slår hon dövörat till.
Varför har författaren och litteraturprofessorn Anna Williams valt att teckna Lotten von Kræmers livsöde? Anledningen går att finna i vår tid genom den litterära sammanslutning som Williams tillsammans med bland andra Sara Stridsberg, Nina Burton och Niklas Rådström är en del av: Samfundet De Nio. Genom sitt testamente grundade Lotten von Kræmer samfundet med syftet att främja svensk skönlitteratur, och med regeln att varannan ledamot måste vara kvinna. Det är första gången i modern tid som hennes liv skildras biografiskt.
År 1918, sex år efter hennes död, skrevs hennes levnadsteckning av samfundets dåvarande ledamot John Landquist. Men det är med den omfattande genusforskningen om 1800-talets samhälle vilken Anna Williams kan luta sig mot, som Lotten von Kræmers utsatthet och benhårda vilja att komma till uttryck blir till en verkligt intressant och drabbande berättelse.
Stundom är läsningen skoningslös. Tidsandan målas upp klart och färgstarkt som ett Downton Abbey-avsnitt. Parat med stycken ur Lottens brevväxlingar, haranger osande av desperation och bekräftelsetörst, blir effekten ett ständigt famlande efter skämskudden. Engagemanget för kvinnans självständighet och rösträttsfrågan är genomgående. Men inte ens i de likasinnades gemenskaper är hon önskvärd.
Hon försöker vid upprepade tillfällen komma med i den kulturella kvinnoföreningen "Nya Idun" med Ellen Key och Anne Charlotte Leffler i spetsen, men förgäves. Hon kan ju inte ta ett nej! tänker jag. Hon har hybris, är socialt stendöv! Anna Williams uttrycker det snyggare: "Ett av de fascinerande dragen i hennes personlighet, som också ger sig till känna i diktningen och den oblyga marknadsföringen, är självförtroendet parat med bristen på självinsikt", resonerar hon och fortsätter: "Det förra kan inte enbart förklaras av den adliga tryggheten och bildningskapitalet. Det är också ett kynne, en besvärande frimodighet som tar henne vidare över konventionens skrank där andra skulle göra halt."
Det är uppenbart att dessa egenskaper blir Lotten von Kræmers räddning. Livssyftet hon har tillskansat sig är skrivandet. Det måste ha krävts en synnerligt stark målbild för att ro ensam i motvind under så många år.
***
Läs även: Marcel Proust var ingen torrboll
