Adichies ABC

På luciadagen 2013 händer något otippat. Helt utan förvarning släpper världens största popstjärna Beyoncé ett nytt album – »Beyoncé«. Skivan har uppstått i all hemlighet när den plötsligt bara dyker upp till en nyvaken omvärld. Den blir både snackis och succé på stubben, möjligen inte minst så eftersom Beyoncé inskärper sitt feministiska budskap; låtarna kretsar kring sex, relationer och kvinnors frihet.

Ett av spåren heter »Flawless« – featuring Chimamanda Ngozi Adichie.

Ungefär en och en halv minut in i låten börjar Adichie prata. Det är en sampling av det tal hon höll vid Tedx Houston – en föreläsningsserie med fokus på afrikanska frågor – samma år. Talet heter »We Should All Be Feminists«, och har ofantligt många visningar på youtube. När en artist av Beyoncés dignitet plockar in en författare på sitt album, får det effekt. »A star is born« – det var vad Salman Rushdie tänkte tio år tidigare, när han hörde Adichie tala med författaren Michael Ondaatje inför ett fullsatt auditorium på Hunter College, New York. Detta var kort efter hennes debut med romanen »Lila hibiskus«, och ett decennium senare har Rushdies profetia slagit in med råge.

Chimamanda Ngozi Adichie, född 1977 i Nigeria, har blivit litterär superstjärna.

Superstjärna? Ja, man kan förstås rynka på sin strama kulturnäsa åt sådana banala begrepp. Men om författares genomslagskraft som celebriteter generellt är blygsam, så är det än mindre vanligt att den tillkommer unga, icke-vita kvinnor från den afrikanska kontinenten. Det är inte betydelselöst. I årets marsnummer av brittiska Vogue, går att läsa en stor intervju med Chimamanda Ngozi Adichie – komplett med snygga modebilder där författaren poserar i couture i Lagos. Där betonar Adichie som väntat att hon värjer sig mot kändisskapet som följt med Beyoncé-samarbetet – hon är en person som skriver och berättar historier och det är det väsentliga. Men hon inser också poängen med att ett feministiskt budskap når ut så brett: »Jag inser att så många unga människor i vår kändisbesatta värld, plötsligt tänker på de här sakerna. Och det är underbart.«

I december kommer det till essäform omarbetade talet »Alla borde vara feminister« ut på svenska. Den drygt femtiosidiga boken ges ut av Bonniers, i samarbete med Sveriges kvinnolobby*. »Alla borde vara feminister« kommer ut i en väsentligt mycket större upplaga än vad som är brukligt för den annars hyfsat smala genren »feministisk essäistik«: den ska nämligen delas ut till alla elever i årskurs 2 i landets samtliga gymnasieskolor. Skolorna uppmuntras att »använda boken som en språngbräda för samtal om feminism och jämställdhet i klassrummet, med utgångspunkt i den personliga erfarenheten«, som det heter i slutnoteringen.

Vad är det som gör just Adichies essä så passande för svenska gymnasieelever, funderar jag under läsningen. Eller, rättare sagt: Vad är det i hennes version av feminismen som gör att man satsar så stort? »Alla borde vara feminister« kan vid en första genomläsning förefalla vara förenklad på gränsen till trivial. Chimamanda Ngozi Adichie inleder med en redogörelse för hur hon förhållit sig till begreppet feminist, ända sedan hon i fjortonårsåldern tilldelades epitetet av sin bästa vän, och förklarar hur hon sökt frigöra sig från de vanliga föreställningarna om vad en feminist är för slags person. Hon går igenom de bekanta invändningarna (bitter manshatare), de för en svensk publik kanske mer obekanta (feminism är en västerländsk, oafrikansk företeelse), och beskriver hur hon, till sist, under en kort period kallade sig »lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar att ta på sig läppglans och högklackat för sin egen skull«.

På det viset naglar Adichie förvisso fast det bagage av föreställningar om feminister som alltjämt är livskraftigt, men bekräftar samtidigt att det finns sådant man måste ta avstånd från för att bli accepterad och respekterad som feminist. Den här ständiga uppgörelsen med klichébilden kan lätt slå över i ursäktande brasklappar: Vi sminkar oss. Vi rakar oss. Vi hatar inte män. Faktiskt. Har vi alltså inte kommit längre? Initialt gör »Alla borde vara feminister« mig en gnutta modfälld. För att den säger saker som redan sagts tusentals gånger.

Det relativt ytliga, schematiserade intrycket som essäboken ger, kontrasterar kraftigt mot Chimamanda Ngozi Adichies författarskap i stort. Inte för att Adichie skriver komplicerad experimentprosa – tvärtom, hennes uttalade ambition är att skriva både enkelt och realistiskt – utan för att hennes verk ständigt vidgår och gestaltar tillvarons komplexitet. Efter den uppmärksammade debuten med »Lila hibiskus«, som handlar om ett syskonpar som växer upp i en utåt sett god, moralisk medelklassfamilj men där våld och förtryck rasar innanför hemmets väggar, kom »En halv gul sol« 2006. Tegelstenen om Nigeria under Biafrakriget belönades med flera stora priser, och blev Adichies genombrott. Och med novellsamlingen »Det där som nästan kväver dig« (2009), och den uppmärksammade romanen »Americanah« (2013), har Adichie lyckats möta de högt ställda förväntningarna.

Gemensamt för Chimamanda Ngozi Adichies skönlitterära verk, är hur hon med till synes enkla medel och lätt hand fördjupar flera återkommande teman. Det handlar om ras, kön och klass och hur sådana kategorier opererar på flera nivåer i människors liv samtidigt, hur de glider in i varandra, omöjliga att skilja åt. Det öppnar upp för en intrikat väv av de många olika identitetskategorier som formar en människa, och som avgör hur hon möter och bemöts av sin omvärld. Tydligast blir dessa frågeställningar i novellsamlingen »Det där som nästan kväver dig« och i »Americanah«. De utspelar sig på såväl amerikansk som afrikansk mark, vilket gör att fusionen av väst och icke-väst får en än mer sammansatt prägel.

Vad händer när en svart kvinna förälskar sig i den vita kvinnan i familjen hon arbetar för, som i novellen »Måndag i förra veckan«? Vad är det för skillnad mellan att vara USA-född afroamerikan och att vara afrikansk invandrare i samma land? Den frågan är central i »Americanah«, romanen om Ifemelu som lämnar ett universitetsstrejkande Nigeria och kommer till Philadelphia, där hon studerar och skriver en anonym blogg om rasförhållandena i USA. Några givna svar på den sortens frågor ges självfallet inte, men Chimamanda Ngozi Adichie tvekar inte att fortsätta ställa dem. Hennes undersökning av samhällets sociala och kulturella uppbyggnad balanserar skickligt mellan strukturella och individuella perspektiv. Hon skriver uppenbarligen både för att förklara och förstå.

I relation till Adichies övriga författarskap kan »Alla borde vara feminister«, med sin i allt väsentligt basala feminism, alltså te sig rätt lättviktig. Men i enkelheten bor också en tydlighet. Och det är just den som har motiverat Sveriges kvinnolobby till att lägga skriften på gymnasieungdomarnas skolbänkar. »Den är personlig och enkel i stället för invecklad och akademisk. Adichie pratar om feminism på ett sätt som vi har glömt bort i Sverige«, säger Clara Berglund, ordförande i Sveriges kvinnolobby.

Har vi alltså glömt bort själva kärnan? Är det därför det fortfarande är relevant att dra det grundläggande för miljonte gången i ordningen? Rätt lite har skrivits i anglosaxisk press efter att essän kommit ut på originalspråk. Det skulle kunna bero på att Chimamanda Ngozi Adichies lågmälda och till formatet lilla skrift drunk-nar i en tid då den feministiska essän genomgår ett slags renässans; Rebecca Solnit, Roxane Gay, Caitlin Moran och Lena Dunham är fyra exempel på författare med färska böcker i genren. Men en text i The Telegraph kan ge en fingervisning om vilka luckor »Alla borde vara feminister« kan fylla. Där beskriver Rupert Hawksley, enligt egen utsago en tjugosexårig man med knapert engagemang i den feministiska debatten, essän som en uppenbarelse. Han understryker hur Adichies vägran till antagonism, hennes lugna, koncisa argumentation, övertygar honom om budskapets relevans på ett sätt som jämställdhetsdebatten annars misslyckats med.

Chimamanda Ngozi Adichie må göra eftergifter åt simplifieringen i »Alla borde vara feminister«, men det är en invändning som håller endast om man utgår från att hon talar för de redan frälsta. Det gör hon inte. Och sakta men säkert går det upp för även en skeptisk läsare som undertecknad att i hennes pregnanta pedagogik inryms en större politisk potential. Det som inte är en aha-upplevelse för en genusvetenskapsmarinerad kulturskribent i yngre medelåldern, kan mycket väl vara det för den gymnasiekille som anser att feminism inte har något med hans liv att göra. Kanske mer så än vad en konfrontativ Dunham eller akademisk Solnit skulle förmå. Adichies slutrader bekräftar det antagandet: »Kulturer skapar inte människor. Människan skapar kulturer. Om det är sant att vår kultur inte erkänner kvinnan som en fullvärdig människa så kan och måste vi ändra på vår kultur.«

Det är elegant i all sin enkelhet.

Flawless.

»Alla borde vara feminister« kommer på svenska i december och skickas ut till landets samtliga gymnasieskolor.

* En rad ideella organisationer är, vid sidan av Bonniers och Sveriges kvinnolobby, involverade i samarbetet med utgivningen av »Alla borde vara feminister«. När den här texten skrivs är dock inte alla uppgifter officiella.

Tre läsvärda noveller ur Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling »Det där som nästan kväver dig«:

1. »Jumping Monkey Hill«

I Kapstaden leder en brittisk professor African Writers’ Workshop. Kärnan i Adichies politiska författarskap – rasismen, sexismen, homofobin – ligger som en tjock filt över det ansträngda seminariet.

2. »Det där som nästan kväver dig«

Titelnovellen är en berättelse om förlust, skuld och främlingskap, om att lämna ett hem och ett land, för en annan kontinent, skriven i brutaleffektiv du-form.

3. »Måndag i förra veckan«

Barnflickan Kamaras förälskelse i sin arbetsgivare Tracy har klassiska ingredienser som ovisshet, besatthet, passion och den maktobalans som omöjliggör kärlekslyckan redan på förhand.