Adjö Katarina Frostenson

Blogg

Jag minns vart jag var i slutet av februari 1992. Jag minns våren som tittade fram med blommor och värmande sol bland de skånska fälten, hur överraskande tidigt det var för en upplänning/norrlänning som mig. Det var första gången jag kände ett intresse för Svenska Akademien, en institution som dittills fladdrat förbi som en bild av grånade språkvårdande farbröder.

Katarina Frostenson hade valts in på plats nummer 18!

Det hade inte ens gått ett år sedan hon fullständigt revolutionerade min syn på poesi. Denna makalösa poet. Denna isdrottning i både ord och liv. Oåtkomlig på parnassens topp.

Ingen är oåtkomlig.

Det är den prosaiska sanning vi med största sannolikhet kommer att möta i kväll, när Svenska Akademien väntas ta sitt beslut om Frostensons framtid i församlingen.

Och inte för att hennes make sitter i fängelse dömd för våldtäkt.

Hon kan förstås inte hållas ansvarig för sin mans ibland brottsliga behandling av kvinnor, så länge vi antar – och det gör vi – att hon inte känt till dem. Att hon känt till hans kvinnoaffärer är en separat fråga för närmast sörjande.

Men läckorna! Flera kvinnor har berättat att de fått veta i förväg vem den blivande Nobelpristagaren var av Jean-Claude Arnault. Och frågetecken restes inom Svenska Akademien när den franska tidningen Le Monde hade en genomarbetad artikel om den franske nobelpristagaren Modiano redo, daterad veckan innan priset annonserades 2014. Artikeln summerade inte bara hans litterära gärning utan jämförde den med Frankrikes tidigare nobelpriskandidat Le Clezio.

Ändå är det mest graverande för Frostenson de misstankar om ekonomiska oegentligheter i klubben Forum, som nu utreds. Oavsett om Frostenson har varit med och klubbat beslut om Akademiens ständiga ekonomiska bidrag till klubben, vilket hon i Jesus Alcalas artikel i Ystads allehanda hävdar att hon inte har, och vilket ska ha stöd i protokoll, så har hon ändå suttit på dubbla stolar. Hon har både varit ledamot i församlingen och, i egenskap av delägare i Forum, dess bidragstagare.

Jag är otillräcklig

det får räcka

det är mer än nog att vara

det är alldeles tillräckligt att bara fortsätta

ändå ändå

(ur »Sånger och formler« 2014)

Så adjö Katarina Frostenson.  Det brinner i knutarna, bokstavligen, att göra sig av med denna poet som debuterade så intagande för precis fyrtio år sedan med »I mellan« och vars sånger och formler haft sådan avgörande inverkan på generationer av inte minst kvinnliga poeter sedan dess.

Det går inte att fortsätta längre. Inte om Akademien ska lyckas med sin kamp för att återställa en hel, bokstavligen, världs förtroende.

Det brinner i knutarna att få in minst två beslutsfähiga ledamöter till.

Hur en så purfärsk konstellation ska kunna enas om inte bara ett val, utan två under våren och sommaren som följer är en annan sak. Vad kan det bli annat än ett gyllene tillfälle för Engdahl, Wästberg, Lugn att manifestera just sitt snille och smak.

Tror någon fortfarande på ett Nobelpris i litteratur 2019?

Läs mer: recensionen av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Sju grenar«