AI-bilderna är slutet för barnboken
Nu när AI-genererade bilder börjar fylla barnböckerna påminner en ny utställning välbehövligt om de mänskliga illustratörernas konstnärliga och litterära värde.
Bild: Waldermarsudde
Utställningen Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde i Stockholm presenterar med totalt 300 verk fyra av våra främsta svenska och finländska barnboksillustratörer, från 1940-talet fram till i dag.
Tove Janssons Mumintrollet fyller nu 80 år och utställningen visar i skisser finlandssvenskans älskade figurers utveckling steg för steg. Inte minst finns här en tidig bild på trollet från mitten av 1930-talet, då när det var en svart figur med röda ögon och ett jättelikt ångestgap, en skrämmande bild av tidens tätnande mörker.
Från Mumin till Chop Chop
Visas på Prins Eugens Waldemarsudde
15/2–17/8
Utställningen nämner också Janssons vidare illustratörsgärning, hur hon med sin distinkta stil sätter sin alldeles egna prägel på Lewis Carrols Alice i Underlandet och framför allt J. R. R. Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr. Det är som att hon inlemmar dem i den egna Muminvärlden, men tyvärr får vi inte bildexempel på det i utställningen.
Ilon Wiklands konst präglades av den egna flykten från Estland under andra världskriget och i hennes lätt naiva realism hämtade hon framför allt inspiration från sitt eget liv när hon bildsatte Astrid Lindgrens sagor. Utställningen ger oss inte bara smakprov på illustrationerna till Ronja Rövardotter, Madicken, Karlsson på taket och Draken med de röda ögonen, här finns de drabbande och det otroligt vackra akvarellerna med motiv från den självbiografiska ”Den långa, långa resan” (1995) om barndomens flykt och trauma, som skrevs av Rose Lagercrantz.
Om Janssons och Wiklands världsbilder präglas av en mer personlig existentiell reflektion, så är de yngre illustratörerna Pija Lindenbaum och Linda Bondestam mer engagerade i tidens stora frågor kring identitet, migration och främlingsfientlighet, klimatkris och digitalisering.
Pija Lindenbaums uttryck är ”galnare”, här finns ett postmodernt anslag där sagan går över i den absurda humorn. Lindenbaum fortsätter också Astrid Lindgrens tradition med starka och modiga flickor. Vi får se akvareller och skisser ur Gittan och gråvargarna (2000) om flickan som tappar bort dagisgruppen och går vilse i skogen för att där blir kompis med en flock vargar. Pudlar och pommes (2016) kom i samband med flyktingkrisen och berättar historien om tre pudlar som tvingas lämna sitt förtorkade trädgårdsland och hitta ett nya hem där de kan odla sin potatis.
Barnperspektivet är i förgrunden i Doris drar (2015) där flickan Doris vill bestämma själv. Hon vill inte sluta leka i sandlådan och ta på sig klänningen för att gå på kalas, i stället drar hon i väg på ett eget äventyr. De vackraste av Lindenbaums illustrationer är de gråskimrande drömska bilderna i vilka hon alluderar John Bauer, den klassiska sagans mystik tränger in i det moderna.
Finlandssvenskan Linda Bondestam arbetar företrädelsevis med kollaget som form. I Annika Sandelins vackra tröstebok Silkesapans skratt (2019), om Tapiren som sörjer sin döde vän Silkesapan, sätter Bondestam samman en djungelvärld som för tankarna till Henri Rousseaus försurrealistiska målningar och klassiskt östasiatiskt tuschmåleri.
I den Augustprisvinnande civilisationskritiska barnboken Chop Chop. En tapper jordbos berättelse (2024) fångar hon tidens omvandlingar genom automatisering och artificiell intelligens. Den lilla roboten Chop Chop har fullt upp med att serva människan i en hyperkapitalistisk framtid där han ska leverera paket, rasta hundar, stå vid löpandebandet i krigsfabriken och röja minor. Chop Chop sover inte, äter inte, behöver inte ta en kaffepaus och är aldrig sjuk. Men en gång mäktade människorna med att bygga katedraler, bibliotek, pyramider och skriva och spela symfonier…
Bondestams framtidsskildring blir den ironiska slutknorren på utställningen nu när influeraren Joanna Andrés AI-genererade barnbok Det spökar på äventyrsbadet fått Adlibrispriset, framröstad av läsarna själva.
Läs även: AI – vår bästa vän eller värsta fiende?
Utställningen Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde i Stockholm presenterar med totalt 300 verk fyra av våra främsta svenska och finländska barnboksillustratörer, från 1940-talet fram till i dag.
Tove Janssons Mumintrollet fyller nu 80 år och utställningen visar i skisser finlandssvenskans älskade figurers utveckling steg för steg. Inte minst finns här en tidig bild på trollet från mitten av 1930-talet, då när det var en svart figur med röda ögon och ett jättelikt ångestgap, en skrämmande bild av tidens tätnande mörker.
Från Mumin till Chop Chop
Visas på Prins Eugens Waldemarsudde
15/2–17/8
Utställningen nämner också Janssons vidare illustratörsgärning, hur hon med sin distinkta stil sätter sin alldeles egna prägel på Lewis Carrols Alice i Underlandet och framför allt J. R. R. Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr. Det är som att hon inlemmar dem i den egna Muminvärlden, men tyvärr får vi inte bildexempel på det i utställningen.
Ilon Wiklands konst präglades av den egna flykten från Estland under andra världskriget och i hennes lätt naiva realism hämtade hon framför allt inspiration från sitt eget liv när hon bildsatte Astrid Lindgrens sagor. Utställningen ger oss inte bara smakprov på illustrationerna till Ronja Rövardotter, Madicken, Karlsson på taket och Draken med de röda ögonen, här finns de drabbande och det otroligt vackra akvarellerna med motiv från den självbiografiska ”Den långa, långa resan” (1995) om barndomens flykt och trauma, som skrevs av Rose Lagercrantz.
Om Janssons och Wiklands världsbilder präglas av en mer personlig existentiell reflektion, så är de yngre illustratörerna Pija Lindenbaum och Linda Bondestam mer engagerade i tidens stora frågor kring identitet, migration och främlingsfientlighet, klimatkris och digitalisering.
Pija Lindenbaums uttryck är ”galnare”, här finns ett postmodernt anslag där sagan går över i den absurda humorn. Lindenbaum fortsätter också Astrid Lindgrens tradition med starka och modiga flickor. Vi får se akvareller och skisser ur Gittan och gråvargarna (2000) om flickan som tappar bort dagisgruppen och går vilse i skogen för att där blir kompis med en flock vargar. Pudlar och pommes (2016) kom i samband med flyktingkrisen och berättar historien om tre pudlar som tvingas lämna sitt förtorkade trädgårdsland och hitta ett nya hem där de kan odla sin potatis.
Barnperspektivet är i förgrunden i Doris drar (2015) där flickan Doris vill bestämma själv. Hon vill inte sluta leka i sandlådan och ta på sig klänningen för att gå på kalas, i stället drar hon i väg på ett eget äventyr. De vackraste av Lindenbaums illustrationer är de gråskimrande drömska bilderna i vilka hon alluderar John Bauer, den klassiska sagans mystik tränger in i det moderna.
Finlandssvenskan Linda Bondestam arbetar företrädelsevis med kollaget som form. I Annika Sandelins vackra tröstebok Silkesapans skratt (2019), om Tapiren som sörjer sin döde vän Silkesapan, sätter Bondestam samman en djungelvärld som för tankarna till Henri Rousseaus försurrealistiska målningar och klassiskt östasiatiskt tuschmåleri.
I den Augustprisvinnande civilisationskritiska barnboken Chop Chop. En tapper jordbos berättelse (2024) fångar hon tidens omvandlingar genom automatisering och artificiell intelligens. Den lilla roboten Chop Chop har fullt upp med att serva människan i en hyperkapitalistisk framtid där han ska leverera paket, rasta hundar, stå vid löpandebandet i krigsfabriken och röja minor. Chop Chop sover inte, äter inte, behöver inte ta en kaffepaus och är aldrig sjuk. Men en gång mäktade människorna med att bygga katedraler, bibliotek, pyramider och skriva och spela symfonier…
Bondestams framtidsskildring blir den ironiska slutknorren på utställningen nu när influeraren Joanna Andrés AI-genererade barnbok Det spökar på äventyrsbadet fått Adlibrispriset, framröstad av läsarna själva.
Läs även: AI – vår bästa vän eller värsta fiende?
