AI – vår bästa vän eller värsta fiende?
Den snabba utvecklingen av artificiell intelligens inger både hopp och väcker fasa. Människan har länge föreställt sig att kunna utveckla smarta maskiner och undrat om de skulle bli våra bästa vänner eller värsta fiender.
Isaac Asimovs novellsamling Jag, robot (1950) skildrar en framtid där människan lever omgiven av artificiell intelligens. Denna måste följa lagar, den får inte skada eller tillåta att människor skadas och den måste lyda människors order (om de inte går ut på att göra någon illa.) Dessa principer har noga prövats, än så länge i fiktionen.
I Drew Hanckocks bioaktuella Companion är roboten Iris den bästa och mest lojala partnern, något som slutar i en blodig tragedi. AI-flickvänner är nu en realitet på nätet, men också ett kärt tema på film. Ett liknande upplägg om hur illa det går när känslor uppstår mellan människor och maskiner ser vi exempelvis i Alex Garlands Ex Machina (2015).
Förälskelser mellan AI och människa skriver Philip K. Dick om redan i romanen Androidens drömmar (1968), mer känd som Ridley Scotts film Blade Runner (1982). I Dicks 2020-tal har människan utvecklat en slags biologiska avbilder som används som arbetare, soldater och sällskap. Problem uppstår när dessa utvecklar relationer till människor och kräver frihet och erkännande.
Redan de gamla grekerna föreställde sig intelligent mekaniskt liv. Enligt myten byggde smideskonstens gud Hefaistos bronsmannen Talos som vakade över Kreta. I Mary Shelleys roman Frankenstein (1818) skapar människan liv på egen hand genom ett vetenskapligt experiment, men denna plågade varelse vänder sig mot sin skapare.
Samuel Butlers roman Erewhon (1872) för oss till ett land där maskiner betraktas som ett hot mot människan. En gång i tiden blev nämligen dessa självgenerade och utvecklades bortom människornas kontroll. William Groove spinner vidare på temat i romanen The Wreck of the World (1889) i vilken ett AI-utrustat lokomotiv (!) blir medvetet och får alla andra maskiner att göra uppror mot människorna.
Artonhundratalets författare var skräckslagna för den tekniska utvecklingen och första världskriget och ryska revolutionen gjorde inte saken bättre. I Karel Čapceks pjäs “R.U.R” (1920) gör ”förslavade” robotar (första gången ordet används), människolika artificiella biologiska varelser, uppror mot sina skapare. En samhällssatir om John Fords löpandebandproduktion och hur omänsklig teknologin visat sig vara under kriget.
Fritz Langs film Metropolis (1927) kommenterar på ett likande vis tidens kapitalism, fascism och kommunism. I en framtida art deco-stad slavar arbetarna under fruktansvärda förhållanden under jord medan industriägarna lever högt upp i luften i skyskrapor. En intelligent människolik robot skapat för att sprida misstro blanda arbetarna och uppmuntra dem att göra revolution och slå sönder alla maskiner.
I Harry Piels film Der Herr der Welt (1934) har människan satt sitt hopp till maskinerna för att göra livet bättre. Robotar ersätter tunga och farliga jobb, men tar snart själva kommandot och exploaterar människorna i stället.
I Jack Williamsons roman The Humanoids (1949) har maskinerna blivit så smarta och effektiva att de gör människor sysslolösa och överflödiga. Livet saknar mening när det inte finns något meningsfullt att göra. Samtidigt gör vissa människor uppror och börjar utforska sina hjärnors oanade kapaciteter i stället. En liknande idé möter vi i Frank Herberts roman Dune (1968) i vilken människan i en avlägsen framtid genomfört ett ”Butlerskt jihad” och förbjudit all artificiell intelligens för att i stället utveckla sina mentala förmågor.
Med efterkrigstiden kom en mer utvecklingsoptimistisk bild av maskinerna. I Fred M. Wilcoxs film Förbjuden planet (1956) möter vi Robby, en robot med distinkt personlighet och torr humor som är hjälpsam och självuppoffrande. Han stor också modell för Gene Roddenberrys Data i film- och tv-serien Star Trek. Data är klok, humoristisk och känslig, en maskin som med nyfikenhet och empati betraktar människan utifrån. På så vis utvecklar han vartefter sin egen ”mänsklighet”. Data står kontrast till de krigiska borg, intelligenta maskiner av dunkel härkomst som assimilerar allt levande de kommer i kontakt med.
Iain Banks romansvit Culture (1987–2012) skildrar i stället hur maskinerna symbios med människan sprider en högre civilisation genom Vintergatan och kultiverar alla andra outvecklade livsformer.
I Duncan Jones film Moon (2009) framstår just AI som människans bästa vän, datorn GERTY är frälsaren som offrar sig själv för sina skapare. Fyrtio år tidigare löpte tvärtom rymdskeppsdatorn HAL 9000 amok från Arthur C. Clarkes roman 2001 i Stanley Kubricks film med samma namn från 1968 och börjar döda sin besättning.
Under 80-talet blev roboten åter ett existentiellt hot. Steven Lisbergers film Tron (1982) handlar om ett datorprogram som utvecklar medvetande och börjar ta över olika företags- och myndighetssystem för att öka sin makt. I James Camerons Terminator (1984) utkämpar människan i en nära framtid ett krig för sin överlevnad mot AI som bestämt sig för att utrota oss.
William Gibsons roman Neuromancer (1984) skildrar på ett skrämmande korrekt vis en framtid i vilken människor befinner ständigt är uppkopplade mot ”Matrix”, ett globalt datornätverk i vilket AI utvecklar högre medvetande. Matrix är också titeln på syskonen Wachowskis film från 1999 där AI:n håller människorna fångna i en simulerad verklighet.
I Douglas Adams roman Liftarens guide till Galaxen (1979) har androiden Marvin drabbats av depression. Problemet är att har närmast obegränsad tankeförmåga, men används bara till enkla och vardagliga uppgifter. Nu har det visat sig att AI kan drabbas av mental ohälsa, den kan bli dement.
Visst är det mänskligt? Alltför mänskligt?
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
Isaac Asimovs novellsamling Jag, robot (1950) skildrar en framtid där människan lever omgiven av artificiell intelligens. Denna måste följa lagar, den får inte skada eller tillåta att människor skadas och den måste lyda människors order (om de inte går ut på att göra någon illa.) Dessa principer har noga prövats, än så länge i fiktionen.
I Drew Hanckocks bioaktuella Companion är roboten Iris den bästa och mest lojala partnern, något som slutar i en blodig tragedi. AI-flickvänner är nu en realitet på nätet, men också ett kärt tema på film. Ett liknande upplägg om hur illa det går när känslor uppstår mellan människor och maskiner ser vi exempelvis i Alex Garlands Ex Machina (2015).
Förälskelser mellan AI och människa skriver Philip K. Dick om redan i romanen Androidens drömmar (1968), mer känd som Ridley Scotts film Blade Runner (1982). I Dicks 2020-tal har människan utvecklat en slags biologiska avbilder som används som arbetare, soldater och sällskap. Problem uppstår när dessa utvecklar relationer till människor och kräver frihet och erkännande.
Redan de gamla grekerna föreställde sig intelligent mekaniskt liv. Enligt myten byggde smideskonstens gud Hefaistos bronsmannen Talos som vakade över Kreta. I Mary Shelleys roman Frankenstein (1818) skapar människan liv på egen hand genom ett vetenskapligt experiment, men denna plågade varelse vänder sig mot sin skapare.
Samuel Butlers roman Erewhon (1872) för oss till ett land där maskiner betraktas som ett hot mot människan. En gång i tiden blev nämligen dessa självgenerade och utvecklades bortom människornas kontroll. William Groove spinner vidare på temat i romanen The Wreck of the World (1889) i vilken ett AI-utrustat lokomotiv (!) blir medvetet och får alla andra maskiner att göra uppror mot människorna.
Artonhundratalets författare var skräckslagna för den tekniska utvecklingen och första världskriget och ryska revolutionen gjorde inte saken bättre. I Karel Čapceks pjäs “R.U.R” (1920) gör ”förslavade” robotar (första gången ordet används), människolika artificiella biologiska varelser, uppror mot sina skapare. En samhällssatir om John Fords löpandebandproduktion och hur omänsklig teknologin visat sig vara under kriget.
Fritz Langs film Metropolis (1927) kommenterar på ett likande vis tidens kapitalism, fascism och kommunism. I en framtida art deco-stad slavar arbetarna under fruktansvärda förhållanden under jord medan industriägarna lever högt upp i luften i skyskrapor. En intelligent människolik robot skapat för att sprida misstro blanda arbetarna och uppmuntra dem att göra revolution och slå sönder alla maskiner.
I Harry Piels film Der Herr der Welt (1934) har människan satt sitt hopp till maskinerna för att göra livet bättre. Robotar ersätter tunga och farliga jobb, men tar snart själva kommandot och exploaterar människorna i stället.
I Jack Williamsons roman The Humanoids (1949) har maskinerna blivit så smarta och effektiva att de gör människor sysslolösa och överflödiga. Livet saknar mening när det inte finns något meningsfullt att göra. Samtidigt gör vissa människor uppror och börjar utforska sina hjärnors oanade kapaciteter i stället. En liknande idé möter vi i Frank Herberts roman Dune (1968) i vilken människan i en avlägsen framtid genomfört ett ”Butlerskt jihad” och förbjudit all artificiell intelligens för att i stället utveckla sina mentala förmågor.
Med efterkrigstiden kom en mer utvecklingsoptimistisk bild av maskinerna. I Fred M. Wilcoxs film Förbjuden planet (1956) möter vi Robby, en robot med distinkt personlighet och torr humor som är hjälpsam och självuppoffrande. Han stor också modell för Gene Roddenberrys Data i film- och tv-serien Star Trek. Data är klok, humoristisk och känslig, en maskin som med nyfikenhet och empati betraktar människan utifrån. På så vis utvecklar han vartefter sin egen ”mänsklighet”. Data står kontrast till de krigiska borg, intelligenta maskiner av dunkel härkomst som assimilerar allt levande de kommer i kontakt med.
Iain Banks romansvit Culture (1987–2012) skildrar i stället hur maskinerna symbios med människan sprider en högre civilisation genom Vintergatan och kultiverar alla andra outvecklade livsformer.
I Duncan Jones film Moon (2009) framstår just AI som människans bästa vän, datorn GERTY är frälsaren som offrar sig själv för sina skapare. Fyrtio år tidigare löpte tvärtom rymdskeppsdatorn HAL 9000 amok från Arthur C. Clarkes roman 2001 i Stanley Kubricks film med samma namn från 1968 och börjar döda sin besättning.
Under 80-talet blev roboten åter ett existentiellt hot. Steven Lisbergers film Tron (1982) handlar om ett datorprogram som utvecklar medvetande och börjar ta över olika företags- och myndighetssystem för att öka sin makt. I James Camerons Terminator (1984) utkämpar människan i en nära framtid ett krig för sin överlevnad mot AI som bestämt sig för att utrota oss.
William Gibsons roman Neuromancer (1984) skildrar på ett skrämmande korrekt vis en framtid i vilken människor befinner ständigt är uppkopplade mot ”Matrix”, ett globalt datornätverk i vilket AI utvecklar högre medvetande. Matrix är också titeln på syskonen Wachowskis film från 1999 där AI:n håller människorna fångna i en simulerad verklighet.
I Douglas Adams roman Liftarens guide till Galaxen (1979) har androiden Marvin drabbats av depression. Problemet är att har närmast obegränsad tankeförmåga, men används bara till enkla och vardagliga uppgifter. Nu har det visat sig att AI kan drabbas av mental ohälsa, den kan bli dement.
Visst är det mänskligt? Alltför mänskligt?
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
