Akta er för Ungern – det kan smitta …

En kampanj i en ungersk dagstidning, Magyar Idök, trogen premiärminster Orbáns »konservativa revolution«, fick i förra veckan Nationaloperan i Budapest att ställa in femton föreställningar av musikalen »Billy Elliot«. Allmänheten varnades för att ungerska pojkar skulle kunna bli homosexuella av att se föreställningen som handlar om en 12-årig pojke som vill dansa balett. Som en följd föll biljettförsäljningen drastiskt.

En barndom är evighetslång, tycker den som genomlever den. Bara föräldern som följer barnet ser precis hur ack, så grymt kort den egentligen är. Hela resten av livet kommer dessa mammor och pappor att klamra sig fast vid de stora ögonblicken av gemensam glädje som ändå hinns med.

Som en kväll på Stockholms stadsteater med »Billy Elliot«. Aldrig glömmer jag min 10-årige sons upprymdhet över dansen och sången. De kiknande skratten, och hur han tjoade ofrivilligt i pur livsglädje. Känslosamheten när pjäsens homofoba, våldsamma gruvarbetare efter att ha förlorat sin hopplösa kamp för gruvan äntligen inser att en liten pojke som drömmer om att få dansa, måste få dansa. För att i alla fall inte livet självt ska ta slut.

Huruvida sonen senare i livet kommer att bli homosexuell eller inte, det vågar jag inte sia om. Han är alltför ung för sådana gissningslekar. Men ett vet jag säkert: att det i så fall inte har något som helst att göra med en musikal på stadsteatern.

Ungern är det enda land där jag blivit utkörd ur en park av vakter med k-pistar för att jag och mina tre väninnor skrattade för högt. Det var 1989 och Sovjets förtryck dröjde ännu kvar. Landet är ett helt annat nu. Men livsglädjen verkar fortfarande inte ha tagit sig, åtminstone inte hos den regering som kriminaliserar den som hjälper flyktingar, och som varnar sin befolkning för en av de mest underbara musikaler som har gjorts för unga.