Äktenskap utan kärlek

Den 23 augusti 1994 i en liten sjöbod på den vindpinade skotska ön Jura (där George Orwell för övrigt skrev »1984«) stoppade två housemusikproducenter in en miljon pund i spisen. Musikgruppen KLF:s pengabränning är en av populärkulturhistoriens klassiska ögonblick.
När en svensk partiledare drygt 15 år senare brände 100 000 kronor på ett soldränkt torg i Visby var det direkt inspirerat av KLF. Gudrun Schymans aktion för att visa på löneskillnaden mellan män och kvinnor blev en av de mediala höjdpunkterna i Almedalen – och fick en självklar plats i kategorin klassiska svenska politiska ögonblick. Reklambyrån Studio Total, som både låg bakom idén och skänkte pengarna, erkände efteråt att de varit inspirerade av KLF.

Kopplingen mellan aktionerna illustrerar ett alltmer intimt möte mellan populärkulturen och den svenska politiska sfären. Det är ett möte på flera plan, språkligt och symboliskt och i vissa fall politiskt.

Att ragga artister under partiflaggan har blivit en sport, och i år har fler artister än vanligt anslutit sig. »Jag kommer självklart att rösta rödgrönt i höst«, berättar musikern Marit Bergman i en video på de rödgrönas valsajt. På moderaternas hemsida kan man ladda hem singeln »Allt flyter« där Sofia Talvik, Mange Schmidt och Wille Crafoord framför den nymoderata politiska visionen med låt­texten »Det finns förtjänster både till höger och vänster«.

Feministiskt initiativ släppte nyligen en valvideo där komikern Nour El-Refai ligger i en säng tillsammans med Gudrun Schyman och försöker övertala henne att ha sex. Ett nej är ett nej – är budskapet. Andra artister som anslutit sig till valkampanjen är Moneybrother, Miss Li, Timbuktu.

– Politiker vill förknippas med så många positiva saker som möjligt för att vinna röster. Eftersom artister har fans och får uppmärksamhet så är det en självklarhet att de är attraktiva för politikerna, tycker Alexander Bard.

Han gick häromåret med i folkpartiet och startade det liberala nätverket Liberati – som bland annat arbetar för en sammanslagning med centerpartiet.

Han menar att politikerna borde fråga artisterna mer om råd än att låta dem stå för underhållningen.

– Artister vet ju något som politiker har taskig koll på, nämligen hur man når ut med ett budskap och blir populär.

Allt fler av populärkulturens företrädare börjar dyka upp bakom partifanorna. Popbandet Doktor Kosmos Uje Brandelius är sedan något år tillbaka vänsterpartiets pressekreterare. Journalisten och den gamla hiphopskribenten Martin Gelin leder i dag de rödgrönas arbete med nya medier. Han är en nyckelperson i arbetet med att nå unga väljare.

Det gäller att hitta en väg att nå årets rekordstora kull av förstagångsväljare, som är den mest osäkra och lättrörliga väljargruppen.
Enligt Ungdomsstyrelsens studie »Ung i dag« är det färre unga än någonsin som engagerar sig i ett politiskt parti – men fler som deltar i olika politiska aktiviteter.

Partierna försöker nå väljargruppen på olika sätt. Ung Vänster arrangerar musikfestivaler medan miljöpartiets Yvonne Ruwaida säger till tidningen Stockholm City att man jagar väljare på »spelsajter«. De rödgröna har till och med lovat att grunda ett Populärkulturcentrum om de vinner valet – där film, dataspel och serietecknande ska lyftas fram.

Att omfamna populär- och ungdomskultur har blivit allt viktigare. När Lars Leijonborg ställde upp i tjejprogrammet »Silikon« för tio år sedan sågs det som revolutionerande. I dag höjer ingen på ögonbrynen när statsministern går på »lunchdejt« med modebloggaren Elin Kling för tidningen Glamour, och erkänner att han skulle vilja byta liv med komikern Ben Stiller.

Det anses snarare självklart att partiledarna ska redovisa sina populärkulturella referenser. Vi vet alla att Fredrik Reinfeldt gillar Da Buzz och Mona Sahlin Bruce Springsteen. Det har blivit en del av deras offentliga persona. För den populärkulturellt skolade publiken säger det förmodligen mer om deras politik än skattenivåer.

– Det började ske en förändring i slutet av 90-talet. Många anser att Göran Persson förändrade sin image när han till exempel ställde upp i »Sen kväll med Luuk« och dansade med kossan Doris i tv. Hans framtoning som buffel mjukades upp. Inspirationen kommer som så ofta från USA där inte minst Bill Clinton bröt ny mark, säger Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet.

Enligt Jesper Strömbäck är det den nya mediesituationen som ligger bakom förändringen.

– Det utökade utbudet av medier och den därmed ökade konkurrensen och kommersialiseringen har lett till ett mycket starkare personfokus. Det tillhör mediedramaturgin. När allt fler slåss om människors uppmärksamhet blir det inte bara viktigt vilken politik du företräder utan vem du är. Gränsen mellan populärkultur och politik befinner sig i upplösning. De bevakas delvis på samma sätt.

Populärkulturens topp- och hitlistor har även överförts på politiken. Ett exempel är när Politikerbloggen listar Almedalens snyggaste tjejer.

Samtidigt som politiker gör tafatta försök att omfamna populärkulturen kan man se en utveckling från motsatt håll – det talas i nöjesmedier i dag om politik som någonting »trendigt«. Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir har utnämnt politikerveckan i Almedalen till den nya musikfestivalen. Att vara politiskt medveten är numera superhippt. I tidningen Metro utnämner modebloggaren Elin Kling politik till höstens hetaste accessoar: »Folk vill visa vad de står för. Den egna starka individen är det nya svarta.«

Även nattklubbsvärlden tycks ha omfamnat politiken. På senare tid har flera politiska samtalsklubbar startat i nattklubbsmiljöer där man kombinerar debatter med uteliv. Klubben Popvänstern på Pet Sounds, Politiskt Korrekta Klubben på Fredsgatan 12 och i bredare bemärkelse feminism och queerpolitik på barkonceptet Högkvarteret på Södermalm är några exempel i Stockholm. Det unga dj-paret Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick har på nyhetssajten Nyheter24 skrivit valbloggen »Rebecca & Fiona – En socialistisk blogg«. Till tidningen Stockholm City säger de om bloggen att de vill »göra det coolt att tycka igen, det har varit inne att inte bry sig«.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gjort politik till något som anses trendigt. Förmodligen har Barack Obama och genomslaget för hans valkampanj haft stor betydelse. Alexander Bard tror att det har att göra med frågorna som kommit upp på den politiska dagordningen.
– Frihet från sex- och drogmoralism, miljö- och klimatfrågorna och globaliseringen har väckt det politiska intresset hos en ung och väldigt liberal generation på ett sätt som inte setts sedan progg­rörelsen på 70-talet.
En annan förklaring är populärkulturens ständiga behov av förnyelse, att likt en parasit ta sig in på nya områden och popularisera dem. Det finns inom populärkulturen i dag en inbyggd kommersiell logik att söka nya trender, en ständig cykel av nytt-inne-ute.

Men populärkulturen är också användbar från politiskt håll. Den är relativt harmlös. Den ställer sällan svåra frågor och den kan omfamnas både från höger och vänster.

– Man riskerar inte att vara elitist om man omfamnar finkultur, menar Jesper Strömbäck.

Han tror de populärkulturella inslagen i politiken är något som kommer att bli allt vanligare. Vi kommer förmodligen att få se fler politiker dansa och sjunga, som Gudrun Schyman i »Let’s Dance« och Fredrick Federley i TV4-satsningen »Dansfeber«.

– I och med populärkulturens allmänna betydelse i samhället påverkar den även politiken, och för att få vara med i medieflödet kan det vara en fördel att anpassa sig till populärkulturens referensramar.

Det går dock inte att undkomma att det finns något obekvämt i populärkulturens och politikens gemensamma omfamning. Det är en tafatt kram. Det finns något tomt, för att inte säga direkt tragiskt, i att betrakta politik som en »trend«. Det är bara genom en väldigt snäv världsbild även engagemang kan reduceras till en accessoar. Köp i dag – kasta i morgon.

Samtidigt finns det någonting lika tomt i politikernas anpassning till den populärkulturella medielogiken. Försöken att omformulera politiska budskap i en populärkulturell kontext riskerar att förenkla och förytliga politiken. Diskussionen som följde på Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen handlade knappast om löneskillnader mellan män och kvinnor – men den passade utmärkt in i det mediala maskineriet.

Från båda hållen riskerar populärkulturen respektive politiken att reduceras till ett ytligt poserande. För vad uppstår egentligen i mötet?
Kanske är det bara så enkelt att kramen saknar det enda väsentliga, kärlek.